Alla borde åka till New Orleans

Fredrik Virtanen blir till sig i trasorna

Foto: AP
Tryck i trombonen Offren för orkanen Katrina hedras med en procession på Jackson avenue i New Orleans. Just nu pågår dessutom ”Jazzfest” för fullt med massor av världsartister i stan.
NÖJE

Take me, take me, take me back to New Orleans.

Andouillekorv, jazzfest, voodoo, funk, gumbo, zydecopop, träskrock, swing swing, tut tut.

Hoppsan Kersti, jag blev visst helt till mig i trasorna.

E-x-a-l-t-e-r-a-d.

Jag drömmer om New Orleans, igen. Som man så fjäderlätt kan göra om man någonsin suttit med en myntastinn Mint Julep i de mest kryddstarka Louisianakvarteren och hört ångbåtsvisslorna gapa ikapp med måsarna vid Mississippifloden.

New Orleans (uttalas New Awlins om man bor där, sällan N’awlins eller New Or-leans) är en magisk stad. Kanske USA:s mest magiska, endast hotad av New York. Men New York är något annat.

New York är kyligare, coolare, elakare. New Orleans är het, fuktig och varm om hjärtat.

Alldeles för få svenskar kommer ända ner till The Big Easy (det stora lätta!), som staden kallas. Stan ligger dumt till i Södern. Det är synd.

Men det finns ett hyfsat botemedel: Tv-serien ”Treme” som började sändas på HBO i USA för tre veckor sedan och som kommer till svenska Canal Plus i augusti. Ett gloriöst vykort från jambalayans tabascostekta hemstad.

”I feel like funkin’ it up, I feel like funkin’ it up”, sjunger självaste Bunk ( Wendell Pierce) från ”The Wire” när han inte tutar i en trombon under processionen genom den svarta stadsdelen Tremés gator i första avsnittet av tv-serien, som handlar om arbetslösa musiker och utspelar sig tre månader efter orkanen Katrinas förödande härjningar 2005.

I feel like funkin’ it up! Det är vad man gör i New Orleans. Funkar upp saker. I resten av världen är funken avliden, funken finns knappt för generationer uppfödda på ”Idol”-charlataner, brittpop, Kent och schlagermusik.

De har aldrig hört talas om Dr John, de har kanske inte ens hört tradjazzklassikern ”When the saints go marching in”. Det är sorgligt att tänka sig. Som att leva utan doftsinne.

Alla borde åka till New Orleans. Varför inte i dag, nu? Sedan i fredags fram till 2 maj pågår nämligen ”New Orleans jazz & heritage festival”, i folkmun kallad ”Jazzfest”. Jag var där första gången 1996, atmosfären är mer bedårande än Roskildefestivalens.

Åk. Dra till Arlanda. Vettja. Askmoln? Ta båten! Det är du värd. Sedan är det bara fem timmar med bil upp till Memphis, Tennessee.

Annars får ”Treme” duga som New Orleans-substitut. Vi älskar förstås John Goodman och Steve Zahn lika mycket som Bourbon Streets allra färskaste Po boy-smörgåsar med vitlöksstekta kräftstjärtar.

FAKTA

VECKANS...

BABE. Joni Mitchell. Rockikonen säger om den ännu större ikonen Bob Dylan: ”Bob är inte alls autentisk. Han är en plagiatör, hans namn och röst är fejk. Everything about Bob is a deception. Vi är som natt och dag, han och jag.” Klentänkt folk har misstagit uttalandet för en sågning, men det är ju spot on. Det är därför, för alla hans briljant spelade roller, som vi älskar Bob mest av alla och inte för någon banal ”äkthet”.

NEW ORLEANS-POP. Skriv ”New Orleans” i Spotify och ett rätt representativt urval av stadens 1900-talssound dyker upp. Andra gamla favoriter: ”Tipitina” med Professor Longhair och ”I walk on guilded splinters” med Dr John. Tja, allt med Dr John. Dr John är högste funkhönset.

INDIE-CD. ”Clinging to a scheme” med The Radio Dept. Tyst är, fortfarande, det nya högljudda. Antagligen är denna tråkiga, dystra, diffust (vänster)politiska och starkt poetiska trio från Lund det finaste Sverige har i konstpopväg. http://www.myspace.com/officialradiodept.

CANCER-DÖD. Guru, rapparen i östkustduon Gang Starr, ett av de absolut bästa hiphopbanden från 90-talet. ”Moment of truth” är snudd på ett mästerverk, ännu. Dör inte väldigt många fina stjärnor just nu?

INDIE-MP3. ”Självsabotören” med Johannes Vidén. En svensk ”Sherry Darling” så god som någonsin Moneybrother hade gjort den. http://www.myspace.com/johannesviden. Hallå P3!

Fråga Fredrik

Va? Denna hånfulla attityd mot kungahuset istället för att snyggt och konkret kritisera. Dessutom på bedrövlig svenska: ”groteska intresse”, ”obsoleta parbildning”, ”psykbryt”. Följt av dravlet ”oavsett åsikt om kungahuset”.

Nä, fan, jag kan bara hålla med dig om en enda sak: ”Blixtrande snillen och magnifika stilister som Harry Schein görs inte längre”. Nä, det ser man på dig ju.

Mvh Lennart, 71.

Svar: Touché!

Men lille Fredrik... Återigen har ditt rabiata hårdrockshat vädrats. Skulle vara intressant att veta var det kommer ifrån. Har någon hårdrockare varit dum mot dig i barndomen och trampat på dina små indie-fötter? Vänliga hårdrockshälsningar!

Jan-Anders

Svar: Jag var hårdrockare som barn! Deep Purple var favoriter. Jag diggar fortfarande Whitesnake.