Han får döden verka festlig

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

NÖJE

När vi dör får vi själva välja vad vi vill återfödas som.

Då bör du inte välja att bli, till exempel, en häst bara för att du vill ha ett mindre stressigt liv.

David Eaglemans bok är fantastisk, tycker Fredrik Virtanen.

Wow? Vad är det här nu då? Skriver du onda ord om din och alla andra indiepopmuppars stora idol Håkan Hellström? Mycket trodde jag att mina rockögon skulle få se innan de ramlade ur hålen, men aldrig det här!

– Varför inte? kanske du som läser detta undrar. Det verkar väl skönt att chilla som häst ett tag?

Svaret är, bland annat, att du inte kommer att kunna uppskatta hästens liv eftersom du inte har något minne av ditt förra.

Och vad ska en trög häst välja för livsform i nästa vända? Inte lär den ha vett att vilja bli människa, snarare något mindre komplicerat. Så du döms till att hasa neråt i intelligensstegen.

Då uppkommer slutfrågan: vad var det egentligen för magnifik varelse som förfördes av idén att välja en människas enkla liv?

Jag läser alltså David Eaglemans lilla bok ”Summan – fyrtio berättelser från livet efter detta”, som nyligen utkom på svenska på Ica Bokförlag.

Förra sommaren blev ”Sum” en engelskspråkig världssuccé efter geniförklarande kritikerhyllningar och twittrande från skådespelaren Stephen Fry. Nu lär den finnas i 21 språk.

”Summan” är, i brist på ett större ord, briljant. Det borde vara omöjligt att hantera ämnet ”döden” så fiffigt, tankeväckande och roligt.

I en av Eaglemans 40 berättelser visar det sig att vi i livet efter detta får uppleva allting en gång till – men i klumpar. Femton månader åt att leta efter försvunna saker, sju månader åt att ha sex, fem månader på toa med en tidning, sex dagar av nagelklippning, två år att ha långtråkigt och så vidare ...

I en annan story från dödsriket visar det sig att det som finns i vår himmel bara är det vi kände till medan vi levde (vilket var torftigt lite) och i ytterligare en dödsversion får vi reda på att vårt universum i själva verket bara motsvarar ett ensamt protein i en cell hos en jättekvinna.

Därpå möter vi Gud som ”föll för grupptrycket och gjorde som alla andra gudar: hon delade in folk i goda och onda” innan hon förstod att det var mer komplicerat än så.

Historierna mot slutet är inte lika häpnadsväckande klyftiga som de i början, men ”Summan” är den bästa bok jag läst på mycket länge.

Genren är popfilosofi, författaren själv är doktor i neurovetenskap. Och han får döden att verka lockande, faktiskt festlig, vilket sällan är fallet annars, eller hur?

Man rent av längtar efter att se om någon av hans efter-livet-teorier stämmer.

FAKTA

Veckans...

BABE. Annika Jankell. E.T phone home.

TV-FIASKO. ”Dansfeber” på TV4. Hade fungerat lysande, riktigt lysande, som roliga timmen på låg- och mellanstadiet.

DVD/SNUSK. ”Invictus”, Clint Eastwoods film om hur Sydafrikas president Nelson Mandela kom ut från fängelset efter 27 år, förlät rasisterna och som en del i den nya förbrödringen satsade på den kritvita sporten rugby. Den är både spännande och rik på visdom (och Matt Damon, jag älskar Matt Damon!). Ändå sitter jag mest och funderar på om det stämde, den där National Enquirer-storyn förra sommaren som påstod att Morgan Freeman, 73, ”gjort en Woody Allen” och har haft ett förhållande med sitt styvbarnbarn E’Dena Hines, 28, sedan slutet av 90-talet och att de skulle gifta sig. Inga vettiga dementier kom, men heller inga nya uppgifter. Kan någon i Hollywood gräva i detta så jag kan koncentrera mig på Freemans filmer, tack? Han är ju en av de allra bästa. Med ett dundrande patos.

FREAK. Brenda Allison – den mänskliga magneten! Metallföremål fastnar på henne! Varför är sjuka storys alltid från England?

TV-SERIE. ”Hung”. Premiär på SVT1 kl 22.00 på onsdag. Om en baskettränare med saftig penis som hamnar i penganöd och väljer att bli manhora, vilket inte är så enkelt som det kan verka. Eller verkar det enkelt, förresten? Rapp, rar och lite spetsig. Tv-serien, alltså.

ARTIKELN HANDLAR OM