Jag väljer gemenskap framför fett bredband

1 av 4 | Foto: HBO
Michael Imperioli, James Gandolfini och Tony Sirico i ”Sopranos”.
NÖJE

Jag kan titta närsomhelst men jag vill titta med dig.

På ”Solsidan”, på Mad men”, på ”Sopranos”, på vädret.

Vårt solosamhälle behöver G som i Gemenskap mer än någonsin.

The Decemberists nya cd ”The king is dead” är bedårande och påminner om arenaindiebandet R.E.M:s finaste altcountrypopstunder.

R.E.M., ja.

R.E.M. var ett av tre blivande storband som jag var först med att lyssna på som barn i min lilla stad (de andra var Guns N’ Roses och Stone Roses).

Att vara först var viktigt, ett sätt att vara cool när man bara på håret platsade i IFK Motalas startelva. (I fotboll. I bandy fick jag spela inbyte högst tio minuter till ingen annans glädje än motståndarlagets.)

Jag ägnade mig åt att sprida rockens och popens evangelium till alla som ville lyssna. Det gav mig en funktion. En mening. Och det var roligt.

Därför är det märkligt att nedladdningsfetischister irriterar mig så. Men det gäller den sort som är mycket mer kåt på när de ser en tv-serie än på vad de ser. De låter ”eh va, har du inte sett nya säsongen av 'Glee’ än?”, snarare än ”jag har sett den, missa inte ’Glee’ på TV4 i kväll!”

Som om popkulturkonsumtion var en hastighetstävling. Där det inte ens tävlas i hippma utan i vem som har fetast bredband.

På så vis sitter alla, helt ensamma, framför sin dator, helt ensamma, och ser hyperfärska avsnitt, helt ensamma, av ”Sons of anarchy” eller ”House”. En upplevelse de delar med ingen. Till skillnad från ”Green”-skivan med R.E.M. som jag spelade med mina kompisar om och om igen, tillsammans.

Jag hånades festligt och friskt på både Twitter och Facebook för att jag kände pepp inför ”Mad men”-säsongspremiären på Kanal 9. ”Öh, om du älskar den så mycket, varför har du inte laddat hem den?”

Det ska jag tala om, serru.

Det handlar om romantik.

Det var samma sak med ”Sopranos”-repriserna i somras. Varje kväll avslutades med ett avsnitt på SVT fast jag har dvd-boxen och kan titta när jag vill.

Det handlar om G som i Gemenskap.

En gemenskap som inte kändes särskilt relevant före enhetskulturens sammanbrott. Tvärtom – när alla tittade på ”Dallas” och ”Rederiet” var det angeläget att peka åt andra håll.

Tiderna har förändrats. Numer delar vi människor nästan inget förutom datafiler.

Så jag väntar på ”Mad men” tills säsongen börjar i tv. Okej, vi är bara 30 000 personer som tittar, men ändå. 30 000 är många. Och de har god smak.

Det känns mysigt att veta att jag, just nu, delar Don Draper-meningen ”I think Norman Mailer shot a deer over there” med en hel fotbollsarena. (Speciellt eftersom jag slipper trängas med dessa människor, på riktigt).

Samma sak med ”Solsidan” på TV4. Det känns tryggt och hoffmaestro att skratta ikapp med 2,5 miljoner andra svennar om söndagskvällen.

Därför tycker jag också om att prata väder. Och vi kommer alltid ha vädret – den första och sista upplevelsen i historien som delas av alla.

G som i Gemenskap. Vi är gjorda för den, inte för att ensamt stirra in i en datorskärm.

ARTIKELN HANDLAR OM