Elitens godhet – ren arrogans

1 av 2 | Foto: Stefan Jerrevng
NÖJE

Alla fina, bildade, rika människor satte sig i ring, slöt ögonen och sjöng ”Kumbaya”.

Om inte klyftan mellan etablissemang och folk var stor nog före valet så blev den det förra veckan.

”When I sing about love and war,

I don’t really know what I’m saying”, sjunger Neil Young på sitt nya album.

Han är 65 år och har heller aldrig tidigare påstått att han sitter inne med Svaren. Bob Dylan är en annan, ännu större, artist som aldrig skrivit oss på näsan.

Bägge är konstnärer och ambivalenta. De inser att de inte vet Svaren, möjligtvis sitter de inne med Frågorna. De var postmodernister långt innan termen fanns. Jag gissar att de inser att det är kontraproduktivt att måla fina plakat med billiga lösningar. De är skeptiska, de är ödmjuka.

En annan artist, stor men mycket

mindre subtil inte minst på grund av sin mentala låsning till blåställ, är John Mellencamp. Han sjöng ”You’ve got to stand for something, or you’re gonna fall for anything”. Du måste stå för nånting, annars faller du för vad som helst, i Ulf Lundells översättning.

Det är förstås sant, men det betyder inte mycket. Speciellt inte när man kommer kutande när domen redan fallit. Och så är det nu.

Den senaste veckan har alla stått för att de är mot rasism och främlingsfientlighet. Åtminstone går de med i grupper på Facebook och klickar ”gilla”, nutidens version av engagemang, och vimsar runt på gatorna och skriker denna självklarhet med starkt förakt riktat mot alla idioter som inte förstår.

Komikern Henrik Schyffert var en av alla som skrev en artikel riktad mot Sverigedemokraterna. Skojsig och retoriskt fiffig på ytan men genomskinlig vid närläsning. Vad tror Schyffert, mångmiljonären, komikern, ironikungen? Att sverigedemokrater skulle sluta vara sverigedemokrater för att Henrik Schyffert inte är sverigedemokrat. Sanningen tyvärr, är tvärtom.

Därpå hade vi alla skönandar på Twitter och i pressen som hatade – ja, hatade – Kristian Luuk för att han hade mage att ägna cirka tre minuter av 14 timmars seriös valvaka åt att försöka vara lite underhållande när Jimmie Åkesson, Lars Ohly och Mona Sahlin dök upp i tv-huset.

Det blir väldigt obehagligt när de utbildade, rika, gentrifierade och kända tävlar i godhet som resulterar i arrogans och total brist på ödmjukhet. Den dryga kylan viner neråt i klassamhället, klyftan vidgas och till sist blir den omöjlig att limma ihop.

Etablissemanget borde alltid bry sig om de marginaliserade, inte bara veckan efter ett val som gick åt helvete. Nu när det är för sent är det på plats med ödmjukhet.

FAKTA

VECKANS....

BABE. Robyn. Soundtracket på varenda gata.

TV-SERIE. ”The event”. Wow! SVT började sända i går, samma vecka som storsatsningen startade i USA. Framtidens sätt att hantera nedladdning, såvida inte allt börjar sändas på nätet. Serien startade sönderklippt, hysteriskt och barnsligt – men spännande. Vad ska det bli? Stay tuned nästa söndag.

COUNTRY-CD. ”Just across the river” med Jimmy Webb. En gång såg jag den geniala låtskrivaren ensam med ett piano på toppen av en skyskrapa, det var vackert. Nu har han spelat in sina främsta verk igen med stjärngäster som Lucinda Williams, Billy Joel, Jackson Browne, Mark Knofler och Willie Nelson. En dröm om USA, om att vara the lineman for the county, och årets bästa cd för prostatamän ...

ROCK-CD. ... eller stopp. Neil Youngs nya minielektriska ”Le noise”, procucerad av Daniel Lanois, ligger ännu bättre till. Kan växa till gitarrgudens bästa sedan ”Harvest moon”. First they came for gold and then for oil.

TV-KÄRLEK. Cuddy & House! Äntligen kärlek på lasarett. Eller var allt en dröm? Se nya avsnittet av ”House” på Fox USA på måndag.

PROSTATA-DECKARE. ”Den döende detektiven”. Det är komiskt att alla karaktärer, från hjärtsjuke hjälten Johansson till hans läkare via hans unga hjälpredor, talar precis som bokens författare Leif GW Persson. Underligt nog gör det bara läsningen ännu mer underhållande. Men att kommissarie Bäckström, den dåren, knappt är med är en skandal.

ARTIKELN HANDLAR OM