Lundbergs verk är fritt från hundöron

Behandlas med respekt Den alldeles för okända mästerförfattaren Kristian Lundbergs nya bok hundöras inte av Fredrik Virtanen. Alla andra böcker han läst ser ut som boken på bilden. Vikta och slitna.
NÖJE

Plötsligt hundörar jag inte en roman.

Det handlar om respekt. Och kärlek.

Till en alldeles för okänd mästarförfattare vid namn Kristian Lundberg.

Jag viker alltid hörn i mina böcker. Hundöron kallas det. Att hundöra. Det gäller inte bara billiga pocketböcker.

Jag menar: Än sen? När boken väl är färdigläst kommer den ändå bara stå i bokhyllan tills den en vacker dag går till pappersinsamlingen, om boken inte är särdeles bra och får stå där för evigt.

Samtidigt inser jag problemet. Det är respektlöst. Någon har slitit, harvat, kämpat för att få ihop de här 500 sidorna. Och så kommer jag och behandlar dem som ett reklamblad från Konsum.

Men håll med om att bokmärken inte är lika effektiva? Man hittar dem aldrig när kvällslampan ska släckas och de faller ur boken och vid nästa lässtund har man ingen aning om var man befann sig i texten och så sitter man där och läser flera sidor innan man kommer på att man redan läst dem.

Ett brutalt vikt hörn är tydligt som ett skalpellsnitt. Det går rent av att vika så att spetsen hamnar exakt på den rad där man slutade läsa. Jag gillar att göra så. Det känns effektivt.

Henrik Berggrens magnifika biografi om Olof Palme behandlades på detta vis. Lars Noréns vidrigt elaka men briljanta dagbok likaså. Och Lukas Moodyssons nya kanonbok ”Döden & Co”. Och jättehögen med böcker jag läste nyss på semestern (däribland superunderhållande ”One day” av David Nicholls – läs den! – som snart blir film med Anne Hathaway). Och Kajsa Grytts helfärska 80-talsrockorgie ”Boken om mig själv”. Och Sofi Oksanens mästerliga ”Utrensning” som jag tragglat med i ett halvår. Alla böcker. Alla.

Så plötsligt märker jag att jag gjort ett undantag.

Jag hade inte ens tänkt på det själv.

Kristian Lundbergs nya ”Och allt ska vara kärlek” är nästan färdigläst men har inte ett enda litet veck. Den är behandlad som en originalutgåva av Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” eller första tryckningen av ”King James Bible”.

Kristian Lundbergs förra bok, den monumentalt vackra och deprimerade och stilistiskt formidabla underklasskildringen ”Yarden”, som belönades med Ivar Lo-Johanssons litterära pris, har vikta kanter. När jag började läsa den visste jag inte vad jag hade att vänta och när jag väl förstod storheten var det för sent, jag hade redan fulat ner boken.

När jag slog upp ”Och allt skall vara kärlek”, ett slags fortsättning eller snarare en dechiffrering av ”Yarden”, var det med en stor vördnad. Jag visste att det här skulle bli stort. Men inte så stort att jag omedvetet skulle upphöra med en så inpiskad vana som att hundöra böcker.

En större komplimang kan jag inte ge en bok, eller en författare.

FAKTA

Veckans ...

BABE.  Louise Johansson, som blev ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det var ett utmärkt litet program. Samma gubbar (Mannerström, Morberg, Aujalay) kan få sitta kvar i juryn till nästa säsong.

CASTING. Mikael Wiehe, Timbuktu och Eva Dahlgren i ”Så mycket bättre”. Ser ut att bli helt lysande. Timbuktu kommer få Dahlgren att svänga för första gången i livet, Tomas Ledin kanske äntligen får lite kredd och vem vet, Lena Philipsson kanske inte är sur som ett rönnbär. Spännande!

TV-DÅRE. Alexander Nilson, ”Kniven mot strupen”. Bara en tvättäkta dåre kritiserar en annan person för att vara högljudd och gapig när han själv står och SKRIKER på personen. Han är underbar.

FRISKIS. Aretha Franklin är inte längre döende. Och 38 kilo smalare. Därmed dags att världens bästa soulsångerska gör ny musik. Seså, in i studion med dig.

POPSTJÄRNA. Veronica Maggio. Hon har Det. Det är inte alla som har Det. Faktiskt nästan ingen. Grattis, Maggio.

INDIE-MP3: ”Blommorna” med 30-årige malmömannen Jonathan Johansson. Cd:n ”En hand i himlen” för ett par år sedan var förtjusande, det här smakprovet tyder på att uppföljaren blir ännu finare. Sval synthpop för en het vår om en man som vaknar i Amsterdam.

Fråga Fredrik

Tack för den underbart fint skrivna hyllningen till Svante Thuresson. Köpte skivan och håller helt med om att Lundell-låtarna och Kents ”Columbus” är bäst. Men jag förstår inte vad ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” gör på skivan, gör du?

Inger

SVAR: Nä. Helt apart buskis. Och Måns Zelmerlöws ”Mina drömmars stad” kunde också bytts ut mot, till exempel, ”Söders kors” med Eldkvarn. Men resten är mumma.