Grattis, Bob – du är min ende gud

Läs Fredrik Virtanens krönika

Foto: AP
”Ingen har som du lyckats beskriva livet för mig”, skriver Fredrik Virtanen om födelsedagsbarnet Bob Dylan.
NÖJE

How does it feel?

How does it feel?

To be on your own, with no direction home, like a complete unknown?

Like a rolling stone.

Jag vet inte Bob Dylan. Men jag vet att du är den ende. Du är den ende gud jag haft.

Jag vet att du hatar när man säger så, men det är sant. Okej, bortsett från när jag konfirmerade mig och vid några enstaka tillfällen i livet när jag varit riktigt, riktigt rädd. Då har jag vänt mig till Gud och inte till Dig.
 

Du har tröstat mig när jag varit ledsen, du har lyft upp mig när jag legat i diket, du har tagit ner mig när jag flugit för högt, du har fått mig att skratta mer när jag redan skrattat, du har fått mig att tänka nytt när alla haft samma tanke, du har tagit mig i handen när jag gått vilse och du har köpt mig en Chevrolet Impala när jag behövt transport.

Det där sista är inte sant.

Men du fattar.

Du har alltid fattat.

Själv fattade jag först härom året vad du egentligen menade när du sjöng ”I’m just sitting here beating on my trumpet, with all these promises you left for me” i ”Absolutely sweet Marie” från 1966.

Du satt givetvis och runkade.
 

Dessa ständiga mysterium, Bob, dina stora och små, som väntar på att avtäckas. Därför är vi så många som lyssnar med mikroskop på varenda ny strof du skriver och köper det 345:e numret av Uncut och Mojo med dig på omslaget.

Vi hånas för det Bob, men de kommer inte åt oss. Vi vet något som inte de vet. Vi går överlägsna genom asfalterade gator och på dammiga grusvägar.

De som inte förstår dig, eller rättare sagt de som inte förstår att de borde försöka förstå dig, de förstår ingenting. De missar en väsentlig del av tillvaron. De lever i blindo.
 

Ingen har som du lyckats beskriva livet för mig, Bob. Det är ett jävligt krångligt liv. Mynten har inte bara två sidor, de har även runda kanter. Hela det spektrat har du försökt täcka in och det finns inte ett enda hörn du målat in dig i.

Jag vill vara som du, Bob, har alltid velat, men jag har ytterst medioker syn och saknar helt din glasklara blick för det otydliga.

”You know too much to argue or to judge”.

Grattis, Robert Allen Zimmerman – Zimmie! –, 70 år den 24 maj 2011. Jag älskar dig. Du är och kommer alltid att vara den störste. Förutom live.

FAKTA

Fråga Fredrik

Hej Fredrik. Din krönika om ”Game of thrones” beskriver precis vad jag själv tycker om denna mycket välgjorda serie. Vilken röra av karaktärer! Men vilka starka roller! Dvärgen är den överlägset bästa birollen (om man nu kan kalla det för biroll). Sean Bean är cool, dom elaka Lannisters är riktigt elaka. Jag hoppas verkligen serien fortsätter så här, då kommer den att bli riktigt stor.

/Christian

Svar: Japp. Det tar ett tag att komma in i matchen bara.
 

Veckans ...

BABE. Lady Gaga. Överexponerad, någon?

FILMSKANDAL. Lars von Trier gick till sist för långt. Det mesta går för sig, men judeskämt och ironisk nazivurm accepteras inte. Han fördömdes världen över och bannlystes från Cannes. Ändå skriver Katrine Kielos och andra om ”det manliga geniet” som alltid förlåts, för allt, ständigt. Vakna. Men oj vilken reklam ”Melancholia” fick.

RADIO. ”Sist med det senaste”, P4. Välgjord, superrolig, salt och smart nyhetssatir. Annika Lantz essar, Nour el-Refai också. Precis som vanligt alltså. Sänds lördagar kl 14.30 och finns i Sveriges Radios internät.

BASTARD. Arnold Schwarzeneggers utomäktenskapliga 12-åring. Det är verkligen världsklass på den omoralen. Men så är han ju både hollywoodstjärna och politiker... Nä förlåt, det var billigt.

SOMMAR-SKANDAL. Kjell Öhman slutar som kapellmästare i ”Allsång på Skansen”. Efter 17 år. Det gillar jag inte alls. Kjell, kom tillbaka! Vem är denne Kristoffer Nergårdh? Har han, verkligen, Kjell Öhmans sväng? Knappast, gosse.

SMICKER. Jag hälsade på S-ledaren Håkan Juholt i fredags. ”Alltid mycket roligt att läsa dig”, sa han. Två gånger. Politiker – vilka underbara lögnhalsar!

DVD. ”Hämnden” av Susanne Bier. Hon är mästare på att med minimala medel skildra komplicerade relationer. I denna film mellan en mobbad pojke och hans enda vän som har drag av ångestfylld ondska. Med Mikael Persbrandts blåa ögon, dessutom. Se den.

ARTIKELN HANDLAR OM