Attackerad – av alla viktigpettrar

Läs Fredrik Virtanens krönika

1 av 4 | Foto: ANDREAS APELL
HACKKYCKLING Jan Guillou, Leif GW Persson och Håkan Juholt är snabba att hoppa på Thomas Bodström, trots att hans bok är bra.
NÖJE

Lite för medial, lite för käck, lite för snygg, lite för glidig, lite för ung, lite för populär.

Thomas Bodström är en öppen dörr som bara måste sparkas in.

Trots att hans nya bok är bra.

”Nu tror ni att jag citerar en skoluppsats. Ni har fel. Det är inte Thomas, 12, som står bakom denna ideologikritik, utan Thomas, 49.”

Så inledde Malin Ullgren sin recension i Dagens Nyheter. Tjoflöjt så fyndigt, vi slår oss för knäna! Eller ... är det kanske ovärdigt att tala om en före detta justitieminister och samhällstjänare på det viset?

Jag tycker det. Kalla mig mesig.

Slutet på recensionen:

Tomas (sic) Bodström har som sagt haft många titlar genom åren, men det finns fortfarande inga skäl att kalla honom stilist.”

Hoho, där satt den! Applåder och visslingar från läktaren.
 

Liknande lustmord har setts överallt den senaste veckan när hans andra självbiografi ”Inifrån – makten, myglet, politiken” lanserats. Bodström har blivit ett populärkulturellt fenomen som alla vill kalasa på. Det är extra otrevligt just nu när alla viktigpettrar samsats om att hoppa på honom men mobbningen är inte ny. Jan Guillou och Leif GW Persson har hackat i evigheter. (GW, enligt självbiografin, för att justitieminister Bodström inte ville äta lunch med honom och diskutera nya uppdrag.)

Hånen drabbar nu givetvis ingen utsatt person, tvärtom – det är just det som gör Bodström till ett så perfekt offer – och det finns sakpolitiska skäl att argumentera, men tonen. Vad är det för jävla ton? Numer är även Sveriges näst finaste morgontidning, DN, bara snäppet elegantare än internetpöbeln.

Bodström är ju ändå bara en blond broiler, en ”medioker deckarförfattare” enligt S-ledaren Håkan Juholt, som därmed sällade sig till lågheten i ett sensationellt ickestatsmannamässigt uttalande. En ministerunge som vuxit upp med silversked, spelat Allsvensk fotboll och är ”ett bevis på att postpolitiken – den politik som hellre pratar om politik än är politisk – tagit sig hela vägen in i regeringen” (Martin Aagård i Aftonbladet – som om inte Olof Palme också älskade politiken för politikens egen skull).

Bodström är perfekt att hacka på. Helt ofarlig. Han tål kritik, han är framgångsrik och – kanske värst av allt – populär hos folket. Jante får spader, skicka första bästa torped på tönten!

Så sänker man nivån till bloggarens och twittrarens.

Det är en trist utveckling. Samhället är sitt språk. Att håna, förtala och förlöjliga människor gör vi inte öga mot öga. Det borde inte ske i skrift, på avstånd, heller. Det är fegt, lågt och rått. Tråkig ton ger tråkig stämning.

Men sjukast av allt, och förstås avslöjande för hur trender mer än innehåll styr kommunikationssamhället, är att Bodström hånas trots att hans bok är bra. Det är den nämligen. Lättläst, informativ, underhållande och ibland rörande.

Det noterade mästarförfattaren P O Enquist i sin recension i Expressen. Enquist är en man som fortfarande talar med värdighet, som inte skäller med hundarna, som recenserar en bok och inte en persona. Ett föredöme i en offentlig värld som reducerats till knockar på 140 bokstäver.

FAKTA

Fråga Fredrik

Fredrik! Tack för dagens stycke om Bob Dylan! Min sambo ska få läsa det när hon kommer hem, och sen kanske hon kommer att förstå. Allt stämmer, t.o.m. sista raden, ”förutom live”. Med vissa undantag som Konserthuset -66, Göteborg -78 och kanske Cirkus -91(?). Och naturligtvis Oslo 30/6 2011. Hoppas jag. Tack!

Björn, 49 konserter

SVAR: På den 50:e smäller det!
 

Veckans ...

BABE. Anna Fredriksson, manusförfattare som debuterat med romanen ”Sommarhuset”. Inkännande och träffande om tre syskon och en bouppdelning.

NEW ORLEANS-TV-SERIE. ”Treme”. Säsong 2 börjar i kväll! På Canal Plus! Klockan 20! Titta!

DVD. ”Howl”. ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving, hysterical naked ...” Så börjar Allen Ginsbergs episka dikt ”Howl”, ett modernistiskt ylande mästerverk som skakade USA när den kom 1957. Jag hade glömt hur mycket jag älskade den när jag var liten. Nu får den liv igen i en spelfilm om sedlighetsrättegången (med Jon Hamm från ”Mad men” som försvarsadvokat), om dikten och om diktaren spelad av James Franco. Självklart dyker även Jack Kerouac och Neal Cassady upp. Mer beat än ”Howl” blir bara Kerouacs ”På drift”. En superklassiker. Se filmen, läs dikten, den är mer profetisk än dåtida. Molok! Mardrömmen Molok! Molok den kärlekslöse! Molok den grymma människodomaren!

CD. Sahara Hotnights. Jag gillar verkligen det rackarbandet (som snart fyller 20 år, bisarrt nog, eftersom medlemmarna bara är kring 30 år). Nya cd:n, producerad av maestro Jari Haapalainen, är top notch och de spelar bättre än någonsin. De har blivit riktiga lirare i stället för punks.

TV-SERIE. ”House”, Canal Plus. Droger, horor och lyxhotell. Doktor House separation från Cuddy har gjort serien rock igen.

CITAT. ”Jag trodde att Mauro Scocco hade splittrats för länge sedan”. Från Martin Kellermans ”Rocky”. Haha.

ARTIKELN HANDLAR OM