Birros bekräftelsebehov sprang före hans hjärna

Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
-
NÖJE

En tragikomisk soppa med bara förlorare.

Genant för amatöristiska TV4.

Genant för storhetstokige Marcus Birro.

”TV 4 har betett sig skamligt” och är ”jävla idioter”, sa Marcus Birro i dag.

Starka ord. Birro använder ofta starka ord för banala skeenden. Han sticker ofta ut hakan jättelångt, gråter när den får en smäll och lapar i sig som en kissekatt när den får en kyss.

För detta är han älskad och avskydd, till ungefär lika delar.

Med birroska överdrifter är det både skamligt och idiotiskt att lämna sin arbetsgivare utan programledare bara veckor innan premiären av ”Kvällsöppet”.

Men jag nöjer mig med att kalla det oprofessionellt.

För självklart kan inte samhällsprogram i breda medier ledas av någon med partibok, än mindre av någon med partiledarambitioner.

Detta förstod Birro i går efter samtal med TV4, sa han. Ändå var TV4 skamliga idioter. Han borde fått en chans till.

Men det var förstås för sent. Anklagelserna om KD-jäv hade haglat även om Birro så framfört V-åsikter i ”Kvällsöppet”. Dessutom hade det varit otillbörlig reklamplats för KD. Hade Annie Lööf krävt att TV4 skulle starta ett debattprogram lett av Fredrick Federlay?

Samtidigt är det genant för TV4 att man inte lär ut basala kunskaper om opartiskhet och journalistisk trovärdighet till en programledare för ett samhällsprogram. Att man ens sätter en debattör till att göra en journalists arbete är djupt förvirrat.

TV4 har uppenbara problem med att skilja (de ytterst få) samhällsprogrammen från (de väldigt många) underhållningsprogrammen. Men ställda inför Birros partiledarambitioner hade man givetvis inget annat val än att börja leta efter en ny programledare.

På SVT räckte det med att Karin Hübinette var syster till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström för att tvingas sluta på ”Agenda”. Hårt men korrekt även det. Och Hübinette fick ett bättre jobb, en egen talkshow. Det kan Birro också få, han är jättekul i tv.

Birro är mästare på att skapa rubriker kring sig och lyckas ofta skickligt utmåla sig själv som offret. Så även här. Men den här gången sprang Birros bekräftelsebehov långt före hans hjärna när han – på fullaste allvar – ansåg sig kompetent att leda ett svenskt riksdagsparti.

Det är ett rätt underbart storhetsvansinne.

Enligt envisa rykten sent i natt överväger Birro nu att kandidera till jobbet som påve.

ARTIKELN HANDLAR OM