Peter LeMarc behövs i snål höstblåst

Fredrik Virtanen om en pålitlig gammal vän

NÖJE
Tröst och hopp Vi fick ingen sommar och ingen brittsommar och nu väntar höst, mörker och kyla. Då är Peter LeMarcs nya album ”Svag doft av skymning” en tröst.

Det blev aldrig någon sommar och det blev ingen brittsommar heller, däremot kan man ju ge sig fan på att det blir en lång hård vinter, tänker jag medan jag rullar dubbelbarnvagnen uppför backen mot förskolan i fem graders snålblåst efter att ha baxat in barnen i overallerna under sedvanligt stret och jag går genom kyrkogården och ser Cornelis Vreeswijks grav och Anna Lindhs grav och en massa andra gravar vid Katarina kyrka, som för övrigt genomgår något slags restaurering igen att döma av byggställningarna, och jag har förberett mig på den här morgonmelankolin genom att stoppa in en hörlur i örat, bara en hörlur, det är oartigt mot de vid det här laget glada och storögda barnen att stoppa bägge hörlurarna i öronen, och i hörluren låter det av Peter LeMarcs nya ­album ”Svag doft av skymning”, specifikt låten ”Memphis i himlen” som handlar om den store musikskribenten Lennart Persson som också är död så nu är det en enorm massa död omkring mig samtidigt som dessa fantastiskt levande små liv ­säger enkla ord i vagnen och i den stämningen fryser jag en stund, jag ställer mig still och ­tänder en cigarett fast jag har slutat (flera gånger faktiskt) men strax känns det ­väldigt skitigt att röka på en kyrkogård så jag skyndar utanför muren och ställer mig på Högbergsgatan och då har nästa låt börjat spelas, ”Gråta som en karl”, men jag gråter inte, inte nu, jag grät under en repris av ”House” häromkvällen men inte nu, jag bara står och suger på det sista av cigaretten och undrar vad de ska tänka på förskolan när jag luktar äcklig rök som har fastnat i blött hår och rena kläder så jag försöker fåfängt sköljas fräsch av ­vinden och fimpar sedan och lägger fimpen i en papperskorg, extremt ordentligt, eller så ljuger jag om den saken i den här ­meningen som verkligen är värd att få en punkt nu, varsågod att andas.

Jag var barn när Peter LeMarc slog igenom, hans nionde skiva var min första, ”Det finns inget bättre” som kom 1992 där han sjöng ”och han lät så blaserad när han sa att han visste att inte en enda människa bryr sig och vi svor att aldrig bli cyniker” och sedan dess har LeMarc dykt upp som en kär gammal vän då och då med ojämna och oftast ganska långa mellanrum men alltid med tröst och hopp.

En liknande relation har jag till bland andra Ulf Lundell men till skillnad från Lundell finns det aldrig något att irritera sig på hos LeMarc, han är en annan sorts konstnär, inte lika långt ute på gränsen, han har inte samma frustrerade demoner inom sig, jag kan känna mig helt trygg när jag börjar spela ett nytt Peter ­LeMarc-album – han påminner om Lars Winnerbäck eller Eva Dahlgren i det avseendet, och om Paul Simon eller Van Morrison, medan Ulf Lundell påminner om Bob Dylan – och det är trygg och hoppfull jag behöver känna mig den här morgonen och det gör jag nu.
 

Tack Peter, you old fart, ditt nya verk är underbart, du är underbar.

Det är viktigt att ha pålitliga gamla vänner som stöttar oss när det är fem­gradig snålblåst och en lång hård vinter ­väntar oss.

FAKTA

Fråga Fredrik

Nå vad tyckte du om Martin Scorseses dokumentär om George Harrison?

KK

SVAR: Lång! Bra! Men hans dekadenta sidor bara antyddes. Synd. Hans gloria hade pallat dem.

FAKTA

Veckans...

BABE. Simon J Berger, skådespelare. Briljerar som den ljuvlige partybögen Paul i Jonas Gardells ‧lysande aidsdrama ”Torka aldrig tårar utan handskar (del 2 på SVT1 i kväll).

SENTIMENTAL-MP3. ”Sagan om oss två”. Duetten mellan Sarah Dawn Finer och ‧Salem Al-Fakir får mig att gråta en smula. Och det kan ju vara skönt. Från Finers fina nya Mauro Scocco-pennade album ”Sanningen kommer om natten”.

UNGDOMS-FILM. ”Bitchkram” av Anders Öhrman. Rar film om våndan att vara ung och vilsen och vilja bli sedd. Linda Molin och Fanny Ketter har ett samspel i klass med Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg i Lukas Moodyssons klassiker i samma genre – ”Fucking Åmål” från 1998. (Premiär på fredag.)

CD. ”Inferno”, Petra Marklund. September goes Swedish med hjälp av självaste Jocke Berg från Kent och det blir elegant, dyster diskopop, som ett emo-ABBA eller ett Depeche Mode med Veronica Maggio.

TV-SERIE. ”Scandal” på Kanal 5, onsdagar. ”Grey’s anatomy”-skaparen Shonda Rhimes ‧byter helt miljö till maktens Washington, DC, och en pr-konsultfirma. Påminner om en Aaron Sorkin-serie (”Will Bailey” är dessutom med) men ‧utan Sorkins spets men bra ändå.

COVER. Pernilla Andersson gör Olle Ljungströms allra främsta låt, ”Nåt för dom som väntar” på sin nya cd (vars titel översätter en oöversättlig Cohen-strof, ”Det är en spricka i allt, det är så ‧ljuset kommer in”). Undrar vem som gör Olles låt i ”Så mycket bättre” som startar om två veckor på TV4? Darin? Uggla? Miss Li? Ivarsson? Pugh? Nä, jag gissar på Sylvia Vrethammar. Så sjukt det vore. Så. Sjukt.

ARTIKELN HANDLAR OM