Vi är alla 25 år ända tills vi dör

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Ett år kvar till gubbslem Håkan Hellström har bara ett år kvar till 40, något han sjunger om på sin nya singel ”Det kommer aldrig va över för mig”. Men är det verkligen så farligt att bli 40? ”Visa mig en enda människa som är 40, 50 eller rent av 80 som inte i själ och det berömda hjärtat uppfattar sig själv som 25”, skriver Fredrik Virtanen.
NÖJE

Först ska vi fylla 40.

Sedan ska vi, en dag, dö.

Och där på bädden är vi fortfarande 25 år.

”Jag är trettionio

Jag är ett tappat självförtroende

En pojke från förr är tillbaks igen

Han bara står där

Och stirrar mig rakt ner i själen”.

Så sjunger Håkan Hellström på sin nya singel ”Det kommer aldrig va över för mig” och han är på väg dit nu, ett år kvar bara, exakt där Ulf Lundell var 1989 då han sjöng:

”En man som är förti kan leva eller dö

Kan stanna i det han har eller så ännu

ett frö

Kan säga att han gjort allt han ville göra

eller säga att det finns mycket mer

och hålla drömmen vid liv.”
 

Jag skrev ett brev en gång, till en lärare som tyckte att jag bar löjliga tröjor. Hon var på väg att fylla 40, jag var hälften så gammal, jag tyckte att 40 lät oändligt, som döden. Jag skrev brevet på min ­Facit-skrivmaskin på gult papper och ­citerade Ulf Lundells rader från ”Mina sista pengar”.

Fan vad han snackar skit, Lundell, ­svarade hon.

Hon visste något som inte jag visste. Att 40 inte är mycket till ålder. Det är ­sådant vi tror på avstånd, att allt är så ­annorlunda, att vi kommer vara helt andra människor när vi möter det stora 4–0. Visare är vi givetvis,­ vi 40-åriga versioner av våra ­Systembolaget-leg, men i övrigt har ingenting hänt.
 

Visa mig en enda människa som är 40, 50 eller rent av 80 som inte i själ och det berömda hjärtat uppfattar sig själv som 25. Eller kanske 27. Eller 22.

”Det är svårt när inget händer, det är svårare att bli äldre, jag har försökt att ­lära mig men inte ens jag kan allt”, sjöng Eldkvarns-Plura i ”Alice” 1987. Han var bara 36 då.

Att sjunga om 40-årskriser är en manlig genre. Jag frågade både Twitter och Facebook efter kvinnor men inte ett enda svenskt förslag dök upp. Däremot Tracey Thorn, inte minst ”Hormones”. Men på svenska verkar det bara vara män.

Det är nog så att patriarkatet har mer tid att pilla oss i våra 40-åriga navlar.

Nu är Håkan Hellström där, nästan, ­bara ett år ifrån att kunna kallas gubb­slem. Jag tycker att han gjort sången förr i och för sig. Redan ”River en vacker dröm” bar på den nostalgiska pojkens ok men här är han ett kliv närmare och han är inte­ dyster på samma vis som Lundell var. Lundell hade ju levt och härjat på ett annat vis, han hade supit sönder så mycket och kommit ut på andra sidan och hade rent av halvstora barn när han funderade på livets slut som 40-åring.

Håkan gör sin tagning, minnet av Andra Långgatan, vilda romanser, känslor, stormar. Han är inte samma typ av intellektuell som Lundell, han är annorlunda, spinkigare. Och Kent sjöng ”Vi blev som dom andra”.
 

Själv är jag där jag är, förstås. Jag har säkert­ en kris någonstans, men på det stora hela saknar jag ingenting. Jag är pojken från förr än, så är det, så kommer det att förbli. Det kommer aldrig vara över för mig heller. Ingenting går över. Vi blir inte äldre. Vi bara lever äldre liv, våra kroppar veknar. Vi har ansvar nu. Det är egentligen den enda skillnaden. Den är så liten men ändå så enorm.

Fråga Fredrik

Gud vad jag skrattade åt din krönika. Det är verkligen synd om dig som måste titta på massa skit på tv dagarna, kvällarna och nätterna igenom. Och när du sover? Själv ‧körde jag skiftet i natt här på ”bygget” och var lycklig ändå. Tjänar ok också. Du borde ‧sluta med att vara så förbannat intellektuell, Virtanen. Köp en korv, njut lite. /ErikszonJR

SVAR: Men jag duger inte till att vara byggjobbare. Men en korv ska jag unna mig.

Veckans

BABE. Agnetha Fältskog. Svårt att tänka sig en större svensk popikon, eller hur? Nya singeln ”When you love somebody” är urfin västkustrock. Doften av Peter Ceteras hårsvall är stark och skön.

LÅT. ”Leaving on a Jet plane”, My Morning Jacket. Markus Larsson har rätt. MMJ är bäst. Magnifik cover av John Denvers magnifika låt.

DVD. ”Call girl”. Seg och ospännande thriller på bio, men den kan fungera bättre hemma i soffan. Det är tv-film, inte biofilm, som är Michael Marcimans hemmaplan. Vi minns ju mästerliga ”Lasermannen”. Och i denna version är förtalet av Olof Palme bortklippt.

POPROCK-ALBUM. ”Monkey minds in the devil’s time”, Steve Mason. Minns någon The Beta Band? Jo, men från scenen i ”High fidelity” med John Cusack? När han drog på en låt och alla köpte‧ plattan? Okej, inte. Men front‧mannen är ‧tillbaka och det är troligen årets skiva. ”Where do we go from ‧here, It’s clear – fire!”.

TV-STJÄRNFEST. ‧”Saturday night live” i lördags på Kanal 9. Jösses. Alla från Justin Timberlake till Chevy Chase och Paul ‧SImon till Tom Hanks. Och jag som hade räknat ut SNL. My bad.