Checka ut hjärnan – det här är poesi

1 av 2
NÖJE

Alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström!

Backlashen är här – och det innebär att du är stor på riktigt.

Men det gör ont, som när någon är taskig mot en vän.

”När lyktorna tääääänds på andra sidan bron”, vilken underbar Sten-Åke Cederhök-hommage av Håkan Hellström. Vilken fin skiva, nio vackra visor och en popburgare.

Men det vågar man väl inte säga i det här landet!

Åtminstone inte utan att få mothugg.

Det är något nytt. Mediokra ”han kan inte sjunga ju”-kommentarer har vi fans fått leva med länge, men nu har det blivit viss nivå på invändningarna.

Hellström har blivit kontroversiell. Han har blivit genus- och klasspolitik.

Jag tycker, väl, om det.

En rockartist är stor när han används som projektionsyta. Ungefär som den störste rockartisten Sverige haft, Ulf Lundell, när han hamnade kring 40.

Jens Liljestrand på Expressens liberala kultursida skrev den roligaste recensionen. Han tycker att ”vit, kränkt man”-stämpeln passar och är misslynt över att Håkan iklär sig rollen som underdog trots att han är rockmiljonär. Inte äkta!

Liljestrand hör inte att Håkan faktiskt sjunger om alla normativa medelklassmän och kvinnor som ständigt är i kamp med våra privilegierade liv och därför ägnar oss åt eskapism och sentimentalitet – trots att vi bara borde hålla käften och vara tacksamma.

Vi är ju bara dumma människor.

Liljestrand vill att Håkan ska sjunga för honom och övriga (M)edelklassen på ett mycket konkretare plan. Han vill ha rutavdragsrock, han vill ha Bo Kaspers.

”Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant.”

Verkligen?

Tja, kanske. Och jag är säker på att det kommer.

Popskribenten Sara Martinsson menade på SVT Debatt att Hellström är den egocentriska medelklassiga vita manlighet som tidstypiskt dränker det offentliga rummet med självömkande.

De övriga exemplen var Filip & Fredriks podcast och en krönika av Marcus Birro. Alla spelar de på sina svagheter för att bli populära, menade Martinsson.

Vidare tas Håkan som exempel på en ny typ av man, pojkmannen, som visar på den auktoritära mannens försvagade ställning.

– Han visar på pojkens framflyttade position som maskulinitetsideal, säger Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap, till tidskriften Fokus.

Jag gillar, väl, allt det här.

Håkan Hellström är värd att kanoniseras med intressanta kulturinlägg, inte bara reservationslöst hyllas som vilket indiepopmähä som helst. Han är större än så och allting kan och bör politiseras.

Ändå … Jag blir personligen irriterad – ja närmast kränkt! – av att min gamle vän poeten tvingas leva med den billiga kommersialismens mediala dramaturgi.

Alla som byggts upp ska rivas ned.

Det vämje­liga uttrycket om Jante dyker tyvärr upp i huvet.

Popmusik ska tala från ett hjärta till andra hjärtan. Hjärnan bör checka ut, det här är poesi, detta är känslan man har, detta är blod, vill jag säga, rör inte min kompis, vill jag säga. Och jag vill säga som Rolling Stones:

”It’s only rock ’n’ roll (but I like it)”.

1 av 3
Ranelidkopian.

Veckans ...

BABE. Justin Bieber. Tycker att han ser ut som en ung Björn Ranelid.

LÅT. ”Entertainment”, Phoenix. Det slår mig att Phoenix är ett av mina absoluta favoritband i världen. Jag hade glömt det. Synthrock. Lite udda. Men de har varit med mig jättelänge och nya singeln är bedårande. Som att åka vespa i St Germain, Paris. Inte för att jag gjort det. Men jag har druckit vin där. Så låter den också, nästan. Och lite japansk.

HÅKAN. Alltså, Håkan Hellström har snittat fyror i alla svenska tidningar. Backlashen är inte direkt enorm.

TV-DUMHET. Minimala 19 000 personer såg premiären av ”Mad men” på Kanal 9 förra söndagen. Medan 471 000 såg ”Biggest loser” på bara snäppet större kanalen Sjuan. Konstig jämförelse? Visst. Tv:s ytterligheter kan man säga, just därför jämförelsen. Visst laddas ”Mad men” ner, men ändå, 19 000! Det är uselt. ”Mad men” är en av världens bästa tv-serier någonsin. Det är inte ”Biggest loser”. Men folk väljer ”Biggest loser”. Skit är det.

BOK. ”Jag är inte intresserad av mig”, säger Lars Norén som släpper fortsättningen ”En dramatikers dagbok 22052012” i augusti. Det oroar mig. Har han inte skrivit om sig själv den här gången? Jag är nämligen jätteintresserad av Lars Norén, inte bara av hans dramatik.

TV-TIPS. ”K special: Michael Jacksons koreograf – The man behind the throne”, SVT Play. Om den underbare mannen Vincent Paterson som skapade geniala moves åt Jackson och Madonna. Fascinerande inblick i en danskoreografs värld.

Fråga Fredrik

Du har sagt att du skriver som bäst när du mår som sämst. Då måste du må väldigt dåligt just nu. Är det så? Vet inte om jag ska beklaga eller vara nöjd för egen del...

/Leon

Svar: Haha. Tack. April är den grymmaste av månader och jag har haft feber i en vecka. Men det verkar dessvärre som att jag mår jättebra enligt din teori, med tanke på dagens krönika.

ARTIKELN HANDLAR OM