Här föddes en helt ny tid

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

1 av 2 | Foto: EUROPA-PRESS
En resa till 60-talet. Bröderna Coens ”Inside Llewyn Davis” skildrar en sorglig trubadur (spelad av Oscar Isaac) i New York 1961. Samtidigt kom Bob Dylan till stan. En tid då fröet till 1968-rörelsen planterades, enligt Fredrik Virtanen.
NÖJE

På ”Om du hade en tidsmaskin”-frågan brukar jag välja New York den kalla vintern 1961.

Nu har jag äntligen varit exakt där - tack vare en ljuvlig film om då den nya tiden började och Bob Dylan kom till stan.

Det talas ofta om 68-rörelsen - de legendariska åren 1967, med the summer of love, 1968, med studentrevolterna, och 1969, med Woodstockfestivalen.

Tre år som förevigt påverkade människorna som var med vare sig de var hippies eller vänsterradikaler, men som också påverkade oss i de generationer som skulle bli vuxna långt senare.

I någon mån påverkar 68-rörelsens motkultur ännu vår tid, även om vi sedan länge lever i ett kommersialiserat samhälle där slagord som ”kärlek, fred och förståelse” i många kretsar ses som ett larvigt skämt. (Vad är så ”funny ’bout peace, love and understanding”, egentligen? för att citera Nick Lowe och Elvis Costello).

I popkulturen, främst inom musiken, är 68-tiden synnerligen levande. The Beatles pionjärarbete för konstrocken och deras inflytande för all popmusik, på gott och ont, är omöjlig att komma runt.

Ändå är det inte 1968 jag först skulle besöka med min tidsmaskin.

Det är 1961.

Då stod ännu allt och vägde mellan det gamla och det nya. Elvis Presley hade börjat göra r’n’b och kallade det rock’n’roll, medborgarrättsrörelsen hade nått viss framgång men Martin Luther King hade ännu inte hållit sitt berömda ”I have a dream”-tal och John F Kennedy hade ännu inte mördats.

Det var fortfarande både omodernt och oskuldsfullt i USA, men fröet till 68-rörelsen planterades. En ny tid föddes.

Exakt dit tar oss snillebröderna Ethan och Joel Coen med nya filmen ”Inside Llewyn Davis”, och exakt till den plats jag skulle ha besökt först av allt på min tidsresa: Folk­musikscenen i Greenwich Village, New York.

1961 var The Gaslight Café och Gerdes Folk City ännu tillhåll för harpor, banjos och mesig 50-talsstämsång, men det höll just på att förändras.

Allt detta skildras fantastiskt roligt och hårt av bröderna Coen. Deras nya antihjälte, spelad av Oscar Isaac, strular runt utan vinterrock och kämpar för att slå igenom som singer/songwriter.

Det är en underbar tidsskildring. Men Llewyn Davis är inte riktigt i den tid han hör hemma. Vi pratar om timmar fel, inte månader, inte år - timmar, kanske minuter.

Sedan kommer Bob Dylan och förändrar allt och resten är historia. Han definierade tidsandan, ständigt ett steg före alla andra. Allt han gjorde från 1961 och framåt ledde fram till 68-rörelsen, även om Bob själv vid det laget gått långt vidare.

Llewyn Davis, däremot, vad gjorde han 68? Hur gick det för honom? Jag gör gärna en tidsresa till 1968 också. Jag kräver faktiskt en uppföljare. Hör ni det, bröderna Coen?

FAKTA

VECKANS...

BABE. Joel Kinnaman. Jag blir märkligt stolt över att huvudrollen i en Hollywood- megabudgetfilm spelas av någon från lilla Sverige. Har inte hänt sedan Greta Garbos tid. Väl? Inga jämförelser med ”Robocop”, okej film, i övrigt.

MELODIFESTIVALCITAT. ”Vi har förutsatt kritiken, det är ett självvalt steg vi har tagit att vi ska lämna det underhållningsbaserade uttrycket.” Christer Björkman, exekutiv producent på SVT. 1) Arrogant att skita i att ingen tycker om programmet. 2) Vad ska Mello vara om inte ”underhållningsbaserat”? Tomatbaserat? Gräddbaserat? Konstbaserat? Förlåt, det där sista var ett galet förslag.

TV-SKÅDIS. Liv Mjönes lyser som smart karga polisen Petra i SVT-thrillern ”Ettor och nollor”.

SVENSK-BIO. ”Hallå hallå”, av Maria Blom med Maria Sid i stark huvudroll. Älskvärd dramakomedi om skilsmässoångest och livet på landet. Ljummen jämfört med fullträffen ”Masjävlar”, men stuket är typiskt Blom-härligt.

SOUL-ALBUM. ”Time”, Anthony Joseph. Nästan läskigt mycket Gil Scott- Heron, tänk funky flöjt, orgel, wha wha-gitarrer och spoken word-poesi. Men ändå pop.

BIO. ”Inside Llewyn Davis”, av Ethan och Joel Coen. Skandalöst att den bara fick två lättare Oscars­nomineringar, skandalöst! Se krönika till vänster. Och då nämner jag inte ens John Goodmans magnifika biroll.

PEPP. Du vet vad du göra nästa helg, va? Just det, säsong två av ”House of cards” släpps på Netflix på fredag. Washington, DC, har aldrig varit fulare.

ADJÖ. Philip Seymour Hoffman, 46. Broadway släckte alla lampor för en av de största någonsin. Han vågade mer än någon annan stjärna gå ner i det fula, trasiga, pinsamma. Statusskådespeleri fanns helt enkelt inte för Hoffman. Vi saknar dig.

Fråga Fredrik

Tack för din analys om hipsters och Södermalm apropå ”Söder om Folkungagatan” på Kanal 5. Jag tyckte också att serien var rolig men att handling och känslor saknades. Du kan nog inte få en ny version … MEN! Visst borde det göras en serie om hipsterns urbana antites: stekare/brats? Kristina

SVAR: Ja! Det nattsvarta tv-dramat ”Öster om Stureplan” skulle bli magiskt. Inavel, sexism, rosa västar och stekare som gråter i champagneglaset och tröstar sig med Swedish house mafia. Lysande idé.

ARTIKELN HANDLAR OM