Politiken blev medialt jippo

Fredrik Virtanen om kommersialiseringen av politiken, personfixering och jönsiga valprogram

1 av 8
MARTYREN.
NÖJE

Politiken har blivit som Melodifestivalen eller ”Idol”.

Ledarna tog på sig hästhuvuden – och demokratin blev kommersiell underhållning, personfixering och show.

Fredrik Virtanen.

I Rickard Fuchs samhällssatir ”Fölungen” föds en gosse med ett hästhuvud i den amerikanska Södern. Huvudpersonen blir politiker och om jag minns rätt även president i USA.

Han har ju en fantastisk berättelse, en unik erfarenhet, en unik egenskap.

Det eller personlig igenkänning är vad som säljer. Inte ideologi.

Romanen skrevs 1988, då var personvalskampanjer sedan länge en självklar del av amerikansk politik. I dag är det nästan likadant i Sverige trots att vi egentligen har ett helt annat politiskt system.

Det har vi sett under årets supervalår. Det personliga narrativet har varit minst lika viktigt som sakfrågorna, ofta viktigare i detta den egocentriska identitetspolitikens tidevarv.

I en reklamfilm för sossarna berättade Stefan Löfven (S) att han var ett enkelt fosterbarn, Soraya Post (Fi) lanserades som kvinnan som mot alla odds tagit sig till toppen, Fredrick Federley (C) var stekaren som också var druga – en utmärkt medial kombo som tog honom ända till EU-parlamentet.

Jimmie Åkesson (SD) spelade framgångsrikt Martyren, Annie Lööf det Snusförnuftiga alternativet till Rockstjärnan Gudryn Schyman (Fi). Fredrik Reinfeldt (M) upprepade succérollen som Den Bekymrade och Jan Björklund (FP) var Majoren. Göran Hägglund (KD), tja, han var Hyvens, och Jonas Sjöstedt (V) var Inte Till Salu.

Och i tv-sändningarna var det DUELLEN och politikerna fick sitta i GREEN ROOM och dagen efter i tidningarna, inklusive Aftonbladet, var det ATTACKEN. Melodifestivalen är roligare än sakpolitik, det efterfrågas show och tävling och person mot person.

Pr-konsulterna har lärt sig hur man säljer politik till media enligt Bill Clintons enda valvinnande budskap ”It’s the economy, stupid” 1992, eller enligt den personliga berättelsen som Barack Obama använde 2008 då det gick att köpa stringtrosor (!) med hans face på.

Problemet är att våra svenska varianter inte hade Obamas karisma.

Fast lika skönt är det. Politik borde inte handla om karisma eller show. Politik är en malande långsam och uttröttande process där förändring sker sakta. Men eftersom vi lever i en TV4-kultur är vi vana att underhållas till döds så har vi inte riktigt tålamod med det längre, till och med SVT körde jönsiga valprogram.

Politikerna har därmed inget annat val än att anpassa sig och dra på sig sitt eget personliga hästhuvud. Populismen vann. Och rasismen.

Vi får de politiker vi ber om. Vi röstade på den som liknade oss. Det är en egotripp som på sikt kan avliva idén om solidaritet och gemenskap. Men det var en kul show.