Paret Donovan är de nya Sopranos

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

1 av 2
POWERPAR Ray och Abby Donovan (Liev Schreiber och Paula Malcomson) står för tv-världens för tillfället hetaste kärlekshistoria.
NÖJE

Svensk tv är i kris, internationella tv-serier är svaga – och Colin Farrell och Vince Vaughn ska förstöra ”True detective”. Suck.

Men Ray Donovan och hans fru är århundradets tv-kärlekshistoria – i ”Sopranos”-klass.

Var är Jennifer Aniston?

Hon borde dammas av, släppa komedi- och romansfacket och bli en hård, intelligent och skadad snut i nästa fristående säsong av magnifika ”True detective”.

I stället har tv-kanalen HBO meddelat att de öve... – jag tänkte skriva ”överskattade” men det är de ju inte – övergivna köttbergen Vince Vaughn och Colin Farrell ska få chansen att rebranda sig till riktiga skådisar.

Det är som att ge capricciosa chansen att spela vongole. Det går inte. Och att döma av förra säsongens manliga stirr är risken stor att Rachel Mc­Adams får nöja sig med att spela champinjon.

Tv har problem just nu, såväl högt och lågt som sidledes. Det svenska tv-utbudet av underhållning bygger på repriser av tidigare hits. Kanal 5 försöker och halvlyckas med lågfinansierade humorsatsningar, TV3 lyckas bara med ”Paradise hotel” och på de två drakarna är TV4:s stjärnladdade ”Så mycket bättre” det enda att se fram emot i höst.

Det är svårt att vara reklamfinansierad tv-kanal när färre och färre tittar på reklamen. Varför SVT är så svagt är mer oklart. Kan bero på att man satsar kreativitet och resurser på myran SVT Flow och elefanten ”Melodifestivalen” men resultatet är detsamma – generell kackighet.

Och vi som grävt djupt i streaming­kanalernas tv-seriemylla har svårt att hitta nya serier som smakar gås. Tv-seriens guldålder är sedan några år i konsolidering. ”Gotham” – tja, men barnslig. ”The Knick” – jovars, men distanserad. ”OITNB” – nej, zzzäsong två.

Men! För att vara positiv:

Jag har blivit kär i dramathrillerkomedin ”Ray Donovan” på HBO Nordic, och mest av allt kär i kärleksrelationen mellan den hårdföre Liev Schreiber (Ray) och hans pragmatiska fru Paula Malcomson (Abby).

De lever i ett traditionellt, närmast grottmansartat, äktenskap där särskilt Ray fuckar upp och Abby börjat tröttna.

Men samtidigt, han är ju en stereotyp av irländsk arbetarklasskatolik i USA, är familjen allt. Han är där, han är alltid där, oavsett hur många märkliga uppdrag för maffian eller Hollywood han än bollar med. Abby ser det. Utan att tappa sin värdighet eller låta sig trampas på tar hon tillbaka Ray efter hans haverier. Hon vet att hon egentligen har makten. Hon älskar honom. Men Ray älskar henne mer. Han är dödligt kär i sin fru, han gör allt för henne.

Ray och Abby har levt hårt och länge tillsammans med deras två barn och de lär leva hårt och länge tillsammans för alltid även om det just nu ser, hrm, skakigt ut, kan jag väl säga utan att spoila säsong två. Vad kommer att hända?

De är tv-serievärldens mest shakespeareska par sedan Tony och Carmela Soprano.

Tv är trots allt ännu värt att se på.

FAKTA

Fråga Fredrik

Tack för din frejdiga hyllning till Ulf Lundells nya bok, men jag undrar om den har någon handling.

Svar: Nä, det är dagbokskaraktär. Samt många rader om den bristfälliga kvaliteten på äggröra på hotell. Det glömde jag skriva. Mycket kul.

Veckans...

BABE. Renée Nyberg, övergången från TV3 till TV4 blev lyckad med ”Bytt är bytt”, en blandning av antikvitetskunskap och tävling i antik 90-talsskrud.

BIO. ”The equalizer”. Asfet pojkrulle med Denzel Washington.

DOKUMENTÄR-BIO. ”Tusen bitar”. Fin, stark, äreräddande, med mycket bra musik. Men vem var Björn Afzelius, egentligen? Han var väl inte bara tokig i att ligga och ledsen för att mamma tog livet av sig? Skrattade han någonsin? Vad intresserade han sig för? Mycket saknas i denna gripande film om en svårartat underskattad artist.

LÅT. ”Vita bergens klockor”, Little Jinder. Ljuvlig södermalmspoppoesi i 80-talspowerballadklänning, tänk Ratata och Annifrid Lyngstad.

ALBUM. ”Her comes the storm”, Elin Ruth. Det här låter faktiskt som autentisk sydstatssoul, som Aretha Franklin eller åtminstone som den vita brittiskan Dusty Springfield, vilket faktiskt är fantastiskt impande. Ändå drömmer jag om hur helt makalöst det hade låtit om Elin Ruth Sigvardsson från Mönsterås sjungit på svenska. Som en svensk klassiker, troligtvis.

HBO/NORDIC-SKRÄP. Appen på smartteven är katastrofal. Det går inte 1) att fortsätta se en serie utan den måste letas upp igen, 2) höja eller sänka ljudet när jag tittar på serien! Otroligt uselt.

ARTIKELN HANDLAR OM