Krismän befrias av feminism

Fredrik Virtanen om den stora comebacken för manlighet-i-kris-temat i populärkulturen

1 av 3
Michael Keaton och Edward Norton, två mäktiga Broadwayegon i snart bioaktuella filmen ”Birdman”, försöker göra upp med varandra på mäns vis. Fredrik ­Virtanen påpekar att de inte borde behöva sitta fast i ett segt patriarkalt system som reproducerar destruktivitet. De ska inte behöva upprepa pappas misstag och föra vidare skiten till sina söner i en evig återkomst.
NÖJE

På fredag kommer den lysande filmen ”Birdman” till Sverige, med Michael ­Keaton i rollen som krisande före detta superhjälte.

Män på tv och film hade generellt stora problem förra året.

Jag hoppas att de räddas av Hollywoods spirande feminism.

Destruktiva män med någon form av ­djupare känsloliv har varit hett i populärkulturen sedan Tony Soprano (James ­Gandolfini) klev in i rutan i slutet på ­90-talet.

Innan dess var männen vanligtvis helt ­banala svin eller skjutglada hjältar, en­dimensionella som J R Ewing (Larry Hagman) i ”Dallas” eller som John McClane (Bruce Willis) i ”Die hard”.

Tony Soprano var en otäck våldsman som försörjde sig genom att skrämma, terrorisera och mörda folk.

Detta var dock inte hans stora problem med sig själv när han gick till psykologen Dr Melfi (Lorraine Bracco). Han själv­ömkade sig hellre kring banala relationsfrågor och manlighet.

Det fanns aldrig någon utväg för Tony. ”Sopranos” var en tragedi hur man än ­tolkar sista avsnittet från 2007.

Men Tony hade ändå någon form av ­krismedvetande.
 

Förra året var det stor comeback för manlighet-i-kris-temat, noterar jag på listorna över årets allra bästa filmer och tv-serier.

Svenska filmen ”Flugparken” med Sverrir Gudnason gjorde en djupdykning i bortglömda landsortsmäns svårnavigerade liv, ”Boyhood” följde en pojkes utveckling till man, Scorseses ”The wolf of Wall street” var en ren macho-grisfest. I ”Interstellar” gjorde Matthew McConaughey ett ­avgörande men vanligt pappamisstag och i ­mästerliga ”Vinterdvala” genomlystes en kulturman i all sin rörande enfald. Och Lars von Triers ”Nymphomaniac” - jösses ­Seligman (Stellan Skarsgård), förstod du ingenting?

På tv harvade Don Draper (Jon Hamm) i ”Mad men” vidare ner i ett slukhål av komplicerad manlighet i skärningspunkten mellan 50- och 70-talens olika syn på jämställdhet, och i ”Ray Donovan” försökte Liev Schreiber balansera sina våldsamma barndomsdemoner med familjeansvar.

Årets bästa tv-serie, ”True detective”, handlade enbart om manlighet som ­destruktiv kraft. Rust (McConaughey igen) var medveten om den. Svartsynt och deprimerat talade han om den uråldriga myten om ”den eviga återkomsten”, även använd av Schopenhauer och Nietzsche, och ­placerade den i Louisianas träsk.

”Everything we’ve ever done or will do, we’re gonna do over and over and over again.”

Kompanjonen Marty (Woody Harrelson) fattade inte ett ord av vad Rust pratade om. Men i sitt trivialt stereotypa leverne illustrerade han Rusts filosofiska teorier. Våld, hor, missbruk - men själv såg han sig som den rättrådige patriarken som gjorde sitt bästa (vilket han kanske gjorde) medan alla andra i honom såg en fara.

Men.

Kanske fick de bägge detektiverna förlösning i sista avsnittet? Eller åtminstone Rust?
 

I ”Birdman”, åh underbara ”Birdman”, gör Michael Keaton storartad comeback på svenska biografer på fredag.

En film i många lager där en ljuvlig detalj är att Keaton som en gång var Batman på film här spelar en skådis som blev stjärna som superhjälten Birdman. Nu vill han ­visa att han är mer än bara ett par trikåer genom att sätta upp en Raymond Carver-pjäs på Broadway.

Han anlitar den respekterade skådespelaren Mike Shiner (Edward Norton som i verkligheten också råkar ha ett förflutet som superhjälte, Hulken) och mellan dem gnistrar det lika mycket manlig depression som mellan Rust och Marty även om ­Våldet här är utbytt mot Konsten.

”Birdman” är ett tragikomiskt mästerverk om en man som har nästan allt men är fixerad vid det där lilla som saknas. Som många av oss är, vid svagsinta ­till­fällen.
 

Kanske var 2014 peaken på den ”manlighet i kris”-diskussion som förts sedan ­”Sopranos” dagar.

”Feminism det nya modet bland USA:s kändisar ”, rapporterade DN:s Martin ­Gelin från USA förra veckan (29/12) och nämnde Beyoncé, Taylor Swift, Reese Witherspoon och Lena Dunham.

Låt oss hoppas att det är mer än ett ­Hollywood-mode.

För feminism är just vad dessa mörka manskaraktärer är värda. De är ­värda befrielse.

Marty, Rust, Don Draper, Ray ­Donovan, Birdman, Seligman och ­alla de andra borde inte behöva ­sitta fast i ett segt patriarkalt system som ­reproducerar destruktivitet. De ska inte behöva upprepa pappas misstag. De ska inte behöva föra ­vidare skiten till sina söner i en evig återkomst.

Problemet är förstås att de ser kvinnlig frigörelse som en fiende där de borde se en vän. I den förvirringen skapas storartad dramatik, det får vi tacka för.

Men vi kan samtidigt hoppas att Frances McDormand i ”Olive ­Kitteridge”, Stella Gibson (Gillian Anderson) i ”The fall”, Sarah Linden (Mireille Enos) i ”The killing” och Hannah Horvath (Lena Dunham) i ”Girls” - några andra av förra årets bästa tv-serier - kliver ett steg till in i rampljuset och befriar männen från manligheten.

Fråga Fredrik

Hallå, har du några nyårslöften i år? /Matilde

SVAR: Ja, jag lovade att sluta röka. Detta ­patetiska nyårslöfte. Å andra sidan har jag aldrig nyårslovat det förut så kanske fungerar det. Röka är ju bara så sinnesjukt farligt utan att ge något speciellt tillbaka.

Veckans ...

BABE. Helena Bergström, i SVT:s ”Stjärnorna på slottet”. Kom sedan in och ägde ”Den fjärde mannen” i ett par suveränt tajta scener. Säger inte mer än så. No spoiler.

BIO. ”Love is strange”. Alfred Molina och John Lithgow storspelar som ett strävsamt par som efter nästan 40 år tillsammans gifter sig. Då skakar plötsligt deras värld. En rörande och fin film som lyfter eftersom vi så sällan ser homosexuella gamla par på bio.

SOUL-ALBUM. ”Black messiah”, D’Angelo. En ungdomsidol tillbaka med tung jazzfunk. Snuskigt bra. Kanske är det inte för sent för honom att bli så stor som han borde blivit, även om det inte direkt osar av hits här.

TV-SERIE. ”Den fjärde mannen”, SVT Play. Helena af Sandeberg och Rolf Lassgård i huvud­rollerna i Leif GW Persson-baserad tv-serie. ­Liksom föregångaren om mordet på Olof Palme förra jullovet mer än en smula komplicerad att hänga med i, men i sista avsnittet knöts alla trådar stiligt ihop. Bra skådespeleri in i minsta biroll, ­särskilt Jacob Ericksson stjäl varje scen som spindeln i makt­nätet.

DOKUMENTÄR. ”Astrid”, SVT. Fullödigt porträtt av vår helt briljanta sagotant. Faen, hon kanske borde få Nobelpriset postumt ändå? Fredspriset alltså.

FILMARE. Anna Odell bytte från konst till spelfilm och gjorde guldbaggevinnaren ”Återträffen” som sändes på SVT i går kväll och - ja fy så svettig den är. Mobbning har aldrig skildrats så intelligent ur alla perspektiv förut. Vad jag sett.

BIO. ”The gambler”. Har inte sett originalet ”Speldjävulen” från 1974 med James Caan i Mark Wahlbergs roll och det är nog bra. De som gjort det verkar inte lika förtjusta i denna gastkramande bagatell om en degenererad spelare som sätter allt på spel samtidigt som han delger världen ­filosofiska visdomar. Ljuvliga biroller av Jessica Lange och den allt monumentala John Goodman. Perfekt treplusfilm.

PS. Jag har en Facebook-sida numer. Gå in och följ mig där så missar du inte en enda text jag skriver. Du kan även ge bort mig som present genom att tipsa dina vänner att lajka sidan. DS.

ARTIKELN HANDLAR OM