Världen är full av blodig actionfilm

Franska specialstyrkor var utplacerade på tak i närheten av gisslandramat i Paris i fredags - och allt rapporterades i medierna. Men den nya journalistiken borde kunna bevaka fler områden, längre bort. Visa fånglägren i Burma, och FN:s insatser för att försöka släcka kriget i Demokratiska republiken Kongo som dödat mer än fem miljoner människor.
NÖJE

Tolv mördade, intensiv jakt, 80 000 poliser och militärer, gisslandrama, fler döda, skottlossning - och en slutscen där terroristerna dör.

Allting massivt bevakat i traditionella och sociala medier.

Det var journalistik som spännande actionfilm.

Tragiska nyhetshändelser lockar rekordpublik till journalistik eftersom de anses underhållande, inte bara relevanta. Utan att känna starkt så engagerar vi oss inte, vi bläddrar vidare i vår digitala medievärld efter något som berör oss mer.

”Here we are now - entertain us”, sjöng Nirvana.

Tung mediebevakning ökar vår empati. Media ger oss en relation till offren - personer vi inte kände tidigare och därför inte funderade över.

De flesta av oss hade inte koll på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, att där jobbar intellektuella med en benhård syn på yttrandefrihet: Allt ska häcklas! Allt bör häcklas! Väldigt franskt, en tradition sedan upplysningsfilosoferna Voltaire och Rousseau och specifikt Franska revolutionen befriade landet från adel och präster till förmån för demokrati.

Trots ständiga mordhot och attentat fortsatte dessa hårda satiriker att häckla. För det var vad de trodde på. Och sedan kom det några as och dödade dem, dessutom i en stad de flesta av oss har en relation till.

Klart att våra hjärtan började blöda, klart att vi blev engagerade på ett sätt som vi inte blir av att se nyhetsinslag om 43 försvunna lärarstudenter i Mexiko.

Men det borde inte behöva vara så. Inte bara.

Den nya journalistiken - där med­borgarna är synnerligen närvarande och allt sker i realtid i massa kanaler - har en chans att vidga bevakningsområdet från Oslo, Boston, Stockholms skärgård och Paris till platser som tidigare inte ansetts engagera en svensk publik mer än pliktskyldigt.

Världen har krympt. Vi är globaliserade. Allt finns nära - eller borde finnas nära.

Jag vill se cover-it-live-rapporter, amatörfilmer och knapphändiga uppgifter som vevas om och om igen medan jag zappar mellan Twitter, Aftonbladet, SVT, Al-Jazira, Facebook, CNN, SR och BBC (min personliga livemediekonsumtion under dramat) från när Nigerias militär går till motattack mot de vidriga mördarna i den islamistiska terrorgruppen Boko Haram. Jag vill se de enorma fånglägren i Burma och massgravarna efter tusentals slaktade muslimer. Jag vill se FN:s insatser för att försöka släcka kriget i Demokratiska republiken Kongo, som dödat över fem miljoner människor i det största kriget sedan 50-talets Korea helt i skymundan från världens medier.

Så att vi börjar bry oss.

Problemet är förstås att sådana utdragna konflikter inte lika lätt går att presentera så spännande som ett terrordåd med efterföljande mördarjakt. Spektakulära dåd ger enkelt, obehagligt enkelt, terrorister vad de är ute efter, reklam.

Det är inte helt lätt men den moderna journalistiken kan lättare än någonsin tidigare göra även folkmord, inbördeskrig och enskilda nyhetshändelser långt från vår vanliga intressesfär spännande, engagerande - sexiga. Den heltäckande bevakningen - det ständiga flödet av information, bilder och filmer från tusentals håll i realtid - av terrorn i Paris visade på möjligheterna.

Hela världen är tyvärr full av blodiga actionfilmer som väntar på att produceras.

Veckans ...

BABE. Jan-Olov Andersson, film- och tv-skribent, Aftonbladet. ”Gossen” har han kallats sedan Hedenhös tid och han lär vara Gossen tills han tar ner skylten för gott eftersom han har en ständigt pojkaktig spjuver i sig, detta fullblodsproffs som på torsdag fyller 60 år. Jag tycker mycket om dig. Grattis, gubben.

DÖD. Anita Ekberg, Sylvia i Fellinis ”La dolce vita” (”Det ljuva livet”) dog i går, 83 år gammal. Säg den som varit i Rom och inte ställt sig vid Fontana di Trevi och låtsats vara Anita Ekberg? Jag gjorde det i alla fall. Hon gjorde detta lilla land i norr världsberömt. Vila i frid.

PRISTAGARE. Liv Strömquist, snillrik satiriker och författare med pennan som vapen fick i helgen Sydsvenskans kulturpris. Synnerligen välförtjänt - och synnerligen vältajmat med tanke på terroristattacken mot satir-tidningen Charlie Hebdo i Paris. Läs gärna hennes bok ”Ja till Liv!”, till exempel.

BÄSTA FILM. ”Birdman”. Underbart att se Michael Keaton i stor roll och stor form igen, som en superhjältefilmstjärna på dekis, men den som verkligen stjäl scener är Edward Norton. Årets bästa film redan nu. Tekniskt briljant, rolig och sorglig, realistisk och magisk, filosofisk och enkel. En totalupplevelse, av Alejandro González Iñárritu (japp,jag googlade den stavningen) som gjorde storartade ”Babel”.

FÖLJ. Mig. På Facebook. Adress www.facebook.com/FredrikVirtanenOficial. Och nej, oficial är inte felstavat, det är spanska, jag tyckte att det var roligt med spanska. Klicka ”gilla” om du håller med. Vill ha 1 000 följare innan jag blir glad.

ARTIKELN HANDLAR OM