Bara galna människor gillar skräck

Fredrik Virtanen förstår inte hur människor frivilligt kan utsätta sig för skräckfilm på bio eller tv

1 av 2
Onödigt läskigt. Varken Halloweenfirandet som pågått i helgen eller skräckfilmer som klassikern ”Evil dead II”, där Bruce Campbell tvingas att såga av sin egen hand när den försöker mörda honom, faller Virtanen i smaken.
NÖJE

”The walking dead”, ”Light’s out”, ”Don’t breathe”. ”American horror story”… Och så denna sjuka Halloween-helg.

Fallskärmshoppande skräckfilms­dårar är galna, galna säger jag.

Det finns saker jag inte förstår.

Jag inser att påståendet är en chock för er som läst mig förr, kanske i 20 år, innan jag blev ett spöke. Jag förstår ju allt, tänker ni. Men nej, det är inte riktigt sant.

Jag förstår inte hur människor frivilligt kan utsätta sig för skräckfilm på bio eller tv.

Vad är det för liv? Är ni så välvaggade och trygga och tycker att allting är så mysigt och välfärdsfett att ni måste gå på bio för att skita på er? Vad är det för fel på en käck komedi? Eller en thriller, om man vill ta en promenad på den farliga sidan.
 

Varför vill någon bli rädd? Är det månne som skräckmästaren Alfred Hitchcock lär ha sagt: ”Det enda sättet för mig att bli kvitt min rädsla är att göra film om dem.”

Skräckmänniskor är samma beklagligt sorglösa - eller djupt självhatande eller endorfinkicksberoende - människotyp som inte med fasa, oro eller förståndig skepsis kliver upp i ”Fritt fall” på Gröna Land. De kliver upp med förtjusning, glädje, längtan. Sick fucks.

Jag gjorde det en gång, hade mild panik hela vägen upp, var säker på att utrustningen skulle gå sönder och att jag skulle falla handlöst och dö. Först när remmen släppte oss nedåt efter denna evighetsväntan uppe i luften kunde jag andas ut. Jag gör aldrig om ”Fritt fall”. Aldrig. Värt ingenting mer än plåga.
 

Jag kommer heller aldrig att hoppa fallskärm. Såvida inte flygplanet brinner. Det är en väsentlig skillnad mot perverterade nöjeshoppare. Jag kommer inte ens hoppa bungyjump. Jag kommer inte ens att dyka från femman.

Och jag kommer aldrig med flit att hyra skräckfilm, inte ens ”The shining”, eller en tv-serie.

”Stranger things” med Winona Ryder var så nära, så nära, att bli avstängd flera gånger. Samma sak riskerar ”Westworld” råka ut för.

Det finns en lika tunn linje mellan underhållning och skräck som mellan hjärna och pung.

Lyssnade på ”Vetenskapsradion” i P1 som berättade att forskarna är oense. Är det ens rädsla skräckfolk går igång på? Tomas Furmark, professor i psykologi, menade ett folk som kollar skräck inte blir skrämda, de sitter ju tryggt hemma i soffan och vet att det inte är på riktigt. De tycker det är kul, bah.

Historikern Bo Eriksson som just släppt boken ”Monster” (jag har boken men vågar inte läsa den, vill du ha den - mejla!) sa till Vetenskapsradion att rädslan är praktisk, att åtminstone förr var rädsla nödvändig, annars hade vi inte överlevt.

I dag betalar vi (ni) för att känna skräck. En gång i tiden hade vi betalat för att slippa känna skräck.
 

Den enormt populära skräckfilmsgenren är kanske ett välfärdsproblem. I tv-serien ”Black mirror” lanserar en rollfigur idén att det handlar om kicken av insikten om att du fortfarande är vid liv, efter upplevelsen. Det gällde närbesläkt­ade reality-dataspel men all den här dyngan håller ihop, en klubb av skogstokigt sorglösa åsnor.

Jag förstår er inte. Och när man inte förstår då vet man.

Här är min analys:

Ni är galna. Bara galna människor gillar skräck. Vi andra har fullt upp med verkligheten.

Fråga Fredrik

Tack för din fina hyllning till Leonard Cohen. Men vet du vad … han har ju sjungit om att han ska dö i många år. Gubben kommer leva tills han är 100 minst. /Margareta

SVAR: Vi får hoppas. 100 är ju ingen ålder för en gammal munk.

2024 kan det vara dags.

Veckans ...

Benedict Cumberbatch.

BABE. Michelle Obama. Har gett sig in i valkampanjen och svänger mer än The Staple Singers Hillary Clintons sida. Som dynasti-USA ser ut vore det en chock om hon inte är presidentkandidat om åtta eller 12 år. Briljant på kära makens nivå.

TV-SERIE. ”Black mirror”, Netflix. Tung hype just nu, jag hörde Roger Wilsons fina hyllning i P1:s ”Kulturnytt”, av serien som började med att Storbritannien premiärminister tvingades ha sex med en gris. Nya tredje säsongen är dyrare, går på Netflix och har samma teman: Modernitet, svart humor, mediesatir. Skapad av Charlie Brooker, universalsnille inom tv. Alltid fristående avsnitt, ”Black mirror” är ”Twilight zone” för 10-talet.

ALBUMBESVIKELSE. Minns ni Aaron Lee Tasjans ”In the blazes”? Jag älskade den förra året, en stilsäker och passionerad övning i amerikana från Tom Petty till Guy Clarke. Tyvärr tog det slut där. Nya ”Silver tears” blev inte Tasjans genombrott, bara ännu en dussinprodukt, dessutom halvironisk, i en genre som redan är överbelamrad av dussinmän med gitarr. Trist. Trist.

BIO. ”Doktor Strange”. Benedict Cumberbatch kliver in bland Marvels superhjältar med ett asgarv, Hugh Lauries ”Dr House”- cynism och Pierce Brosnans utseende. Rolig flumaction, jätte­rolig.

SA-JU-DET-100- GÅNGER. Bob Dylan tackar artigt för Nobelpriset (och kommer om han kan och pallar stelman). Varför kritisera det ni inte kan förstå? Det är ju som jag och skräckfilm.