Svensktoppen lever mest på nostalgin

Ted Gärdestad när det begav sig.
NÖJE

Att mängden röster till Svensktoppen har sjunkit förvånar knappast.

Även landets mest legendariska radiolista måste givetvis följa med sin tid för att fortsätta vara relevant.

Att Svensktoppen blev en institution och en smakriktare av de monumentala mått som den var inte minst på 60- och 70-talen berodde förstås inte minst på att det inte fanns så mycket annat. Sverige hade tre radiokanaler, varav endast en befattade sig med populärmusik, och två tv-kanaler som på sina få public service-timmar per kväll skulle få in betydligt mer än pop.

Det var allt. Timmen med Svensktoppen på söndagsförmiddagar blev givetvis livsviktig för den publik som gillade bred populärmusik.

Programmet var föredömligt tydligt också, folkliga låtar på svenska. Med den så kallade tioveckorsregeln garanterades rotation på listan. Få kände någon som hade fått den stora äran att vara med och rösta.

Jag upptäckte själv musik till stor del via Svensktoppen. Den fyraåriga versionen av mig satt som klistrad på söndagarna för att få höra hur det hade gått för Ted Gärdestads ”Rockin’n’reelin’” eller ”Då går jag ner i min källare” med Pierre Isacsson.

I dag är som bekant allt radikalt annorlunda. Utbudet av medier är gränslöst, och vi har ständig tillgång till i princip vilka låtar vi vill i våra telefoner var vi än befinner oss.

Melodifestivalen är en monumental tävling i bred svensk musik som vältrar sig fram på bästa tv-tid sex lördagar varje vinter och engagerar hundratusentals tittare som ringer och sms:ar för att rösta på sina favoriter av de 36 sprillans nya låtar som tas fram till programmet varje år.

Till Svensktoppen väljs 5 000 personer ut statistiskt för att få rösta, per pappersbrev, en gång i veckan på ett antal låtar på både svenska och engelska som får ligga kvar på listan i evigheter.

Att engagemanget för en tämligen statisk, musikaliskt lite diffus lista med viss töntstämpel där det mesta går till på samma sätt som när farfar var ung är allt annat än förvånande.

Svensktoppen, 52 år i år, lever väldigt mycket på nostalgi, det är en av de sista små bitarna av folkhemstrygghet som finns kvar att hålla sig i.

Vilket förstås är fint, men inget program som vill fortsätta vara relevant kan givetvis nöja sig med det.

Ska Svensktoppen överleva måste programmet försöka förstå och hitta sin plats i dagens medieklimat, bli tydligare och modernare.

Möjligen är det läge att ge upp den tämligen omöjliga idén med en statistiskt baserad, ”objektiv” lista och i stället låta programmets inbitna lyssnare rösta, så att de känner att det verkligen är deras program.

Och vad är det förresten för fel på den gamla tioveckorsregeln?

ARTIKELN HANDLAR OM