Få i Sverige har den sortens kraft i rösten

Foto: STEFAN MATTSSON
Seinabo Sey.
NÖJE

Klockan kvart över fyra en morgon på Hisingen står det om möjligt ännu mer klart än tidigare:

Seinabo Sey har någonting riktigt stort på gång.

Det är mindre än tre månader sedan jag senast hyllade Seinabo Sey i den här spalten men jag kan inte låta bli att göra det igen.

Nu har vi ju fått se henne på scen också.

Redan när hon gjorde ”Younger” och ”Hard time” i ”Allsång på Skansen” tidigare i somras blev det tydligt att det inte bara handlar om en osedvanligt bra röst och två lysande låtar. Seinabo Sey stod helt stilla på Solliden-­scenen och musiken, rösten och det trygga i hela hennes uppenbarelse genererade en karisma som utan större åthävor tog sig genom LED-skärmar i hela landet.

En sen lördagsnatt, på årets allra sista Way Out West-spelning, skiner 23-åringen om möjligt ännu mer i en till filmstudio ombyggd fabrikslokal på Hisingen i Göte­borg.

Det är Seinabo Seys enda konsert i sommar och första riktiga chansen att få höra låtar från ett av höstens mest efterlängtade album.

Folk har fyllt öronen med musik och partajat i tre dygn men det är trångt i hallen och förväntningarna känns i värmen när Sey nästan omärkligt glider in mellan en trummis och två keyboardister.

Hon ler milt, klädd i en elegant röd dräkt och synbart överväldigad av att så många har kommit.

De nya låtarna är precis som singlarna, klassisk soul förpackad i modern minimalism. Sey gör sju nummer under en dryg halvtimme men det är en av de mest gedigna halvtimmar musik jag har upplevt i år.

R’n’b-poppiga ”Words” låter som en gjuten singel. Den makliga, gåtfullt pockande ”Pistols at dawn” finns det förmodligen liknande planer för då den redan hörs i en reklamfilm för mascara. Få, om någon, i Sverige har sjungit med den sortens djup i rösten som Sey letar sig ned till där.

Och hon behöver inte röra sig ens en halvmeter från micken. Det räcker med ett milt leende, ett lyft ögonbryn eller en lätt svepning med armen för att hon ska få mer effekt än de flesta publikdomptörer vi sett på scener den här sommaren. Sällsynt bara det.

Sist kommer ”Hard time” och ”Younger” och ovationerna som fyller salen känns närmast helande efter en helg av deadlinestress och alldeles för lite sömn.

För de betyder ju att jag är långt ifrån ensam i att se något speciellt i den här lika begåvade som ödmjuka artisten.

ARTIKELN HANDLAR OM