Unika Silverbullit borde äga världen

NÖJE

Silverbullit är tillbaka!

Få band har varit lika saknade som psykosrockens mästare från Göteborg.

Foto: PONTUS HÖÖK
Simon Ohlsson i Silverbullit

Det är musiktidningen Gaffa som gräver fram nyheten i ett utskick om de svenska skivproduktioner som har ­beviljats kulturstöd 2016.

Silverbullits skivbolag, likaledes Göteborgsbaserde Kning Disk, ­bekräftar att det kommer att släppas två låtar i mars och ett album i maj, med den preliminära titeln ”Airtight garage”.

Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Silverbullits senaste album ”Arclight” kom 2004. Det vi har fått sedan dess är en spelning på Way Out West 2008 och ett samarbete med Freddie Wadling på singeln ­”Dwelling place”/”Interstellar ­dweller” 2012.

För oss som har följt Silverbullit ­sedan starten 1995 går det givetvis att få abstinens av mindre. Silverbullit är nämligen ett unikt band, inte bara inom svensk rock utan även internationellt. Bränslet till deras speciella energi ligger förmodligen mycket i den sällsynt truliga kompromisslösheten, så möjligen är de dömda till sin lite förbisedda position i den moderna rockhistorien. Kanske är den en förutsättning.

Men frågar ni mig borde de äga världen.

Jag har sett tusentals spelningar men samtliga konserter med Silverbullit – i Emmaboda, på Popaganda eller ­Cirkus i Stockholm och givetvis det där giget på Way Out West – sitter som fastbrända både på nät- och trumhinnor.

De började som ett hårdröjande 90-talssvar på The Stooges, ett gäng frustrerade outsiders med sångaren Simon Ohlsson som det närmaste vi någonsin kommit en Iggy Pop i det här landet.

Sedan utvecklade de sitt sound åt ett mer och mer ­elektroniskt håll, med drag inte minst av av Suicide, ­Spiritualized, New Order och gammal datorspelsmusik. Bandet blev mer av ett kollektiv, på scen kunde Ohlsson fortsatt bli så besatt av musiken att han kastade sig handlöst ut i publiken eller försökte våldta en synth men framför allt var de en enhet, som i halvdunkel drev fram monoton ­psykosrock på väg mot avgrunden.

Medlemmarna är en kreativ samling själar som vid sidan av bandet håller på med allt från rockvideor till musik för dansföreställningar. Möjligen är det inte helt lätt att hålla ihop, eller växa upp i, den sortens band.

Hur som helst är jag nästan fånigt nyfiken på Silverbullits kommande album. En sak vet vi: ointressant blir det garanterat inte.

lyssna på

”FALL IN LOVE” (SILVERBULLIT)

En mångbottnad praktsmäll från ­debutalbumet 1997.

”MAGNETIC CITY” (SILVERBULLIT)

”Febrigt” är ett slitet kritikerord men här finns inget bättre. 41-gradig rockmusik från 2001 års ­”Citizen bird”.

ARTIKELN HANDLAR OM