Det blir nästan Ullevi-stämning mellan varven

Så bra var Bruce Springsteen & The E Street band i Barcelona

1 av 3 | Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Bruce Springsteen i Barcelona.
NÖJE

BARCELONA. Bruce Springsteen skruvar om sitt ”The river”-koncept och flyttar upp turnén på stadion-nivå.
När Europa-premiären dessutom råkar bli en segerfest för stadens stoltaste fotbollslag är förstås succén given.

När Bruce Springsteen inleder Europa-delen av sin turné heter den de facto alltjämt ”The river tour” men, som Springsteen aviserade när han rundade av USA-svängen för tre veckor sedan, nu handlar det inte längre om att spela den 36 år gamla dubbeln ”The river” i sin helhet.

Det är förmodligen smart, för till skillnad från i Amerika rullar den europeiska turnén mellan stora fotbollsarenor. Springsteen inser förstås att det koncept som från början bara var tänkt som en kortare sväng för inbitna amerikanska fans kanske inte fungerar lika bra på, säg, tre utsålda Ullevi. Eller här, på FC Barcelonas mäktiga hemmaarena Camp Nou.

Nu såldes förvisso biljetterna med premissen att vi skulle få höra hela ”The river”, men om några på Camp Nou känner sig snuvade på den konfekten är de långt ifrån i majoritet.

Desto fler kommer i segerrus, för bara timmar tidigare har Barcelona plockat hem sin andra La Liga-titel på raken, med en promenadseger mot Granada på bortaplan.

Så stämningen får han gratis i kväll.

Och jag tror att den kan rulla vidare med honom och E Street Band i sommar, för utan att kanske skaka om någons bild av liveartisten Bruce Springsteen på senare år är det här ändå ett set som lyckas gräva ned sig ovanligt mycket i historien utan att kännas nostalgiskt, som både friar till den breda publiken och bjuder finsmakarna på rariteter.

Förvisso vet ni som har sett honom vid något av de senaste besöken rätt väl hur det här kommer att bli på Ullevi, många moment är högst bekanta. Men det känns någonstans som en radanmärkning, för varken Springsteen eller E Street Band visar minsta tecken på mättnad. Det är en häpnadsväckande övertaggad stämning som vibrerar kring bandet i kväll.

Det här bandet har spelat så mycket fantastisk rock’n’roll genom åren att det är helt obegripligt att de fortfarande kan tycka det är så här fantastiskt kul att fortsätta spela rock’n’roll.

Men det känns som att vinterns och vårens djupdykning i Springsteens viktigaste album har revitaliserat både honom och bandet, som att de har hittat något avsomnat och bortglömt och nu inte vill sluta leka med det.

De många ”The river”-låtarna som alltjämt är stommen i setet låter verkligen här och nu. Och även om Barca-publiken är på sitt mesta partyhumör är den samtidigt Bruce-kunnig nog att jubla åt en riktig raritet som ”Here she comes”.

Så det blir nästan Ullevi-stämning mellan varven. Och även om Springsteen och bandet kanske inte blåser i väg några låtar man aldrig har hört bättre är det här ett set ihopsytt och levererat med stor kärlek och omsorg.

Och något säger mig att mycket gott kan hända med det på resan fram till Göteborg.

Konserten låt för låt

Badlands

Redan från början gör Springsteen klart att det här är en ny show. ”Darkness”-klassikern har han öppnat med förr men den är kassaskåpssäker och fotbollskören är förstås klockren i kväll.

No surrender

Fullt ställ direkt, med en av mina personliga Bruce-favoriter. Laddning i luften.

My love will not let you down

Och hur bra sitter inte den här ”Tracks”-klenoden på det? Även den inspelad för ”Born in the USA”. ”Mighty Max” presenterar sig med ett dundrande trumanfall.

The ties that bind

Första ”The river”-numret, med Jake Clemons på lödig sax.

Sherry darling

”Let’s hear som party noise!” vrålar Bruce och publiken är inte sen att svara. Lördag kväll så det räcker och blir över här.

Jackson cage

Mer ”The river”. Inget omt om den här men den bleknar lite efter den omtumlande partyinledningen.

Two hearts

Ett av Springsteens mest övertygande argument för tvåsamhet. Med en skvätt av Marvin Gaye & Kim Weston-duetten ”It takes two”.

I’m going down

Första publikskylten plockas upp. Stabil raggarrock från ”Born in the USA”.

Hungry heart

Camp Nou sjunger första versen själva. Mäktigt. Bruce är långt ute i folkhavet och hälsar på fans.

Out in the street

En av de bästa från ”The river” och en av de mesta Bruce-låtarna. Och som den gör jobbet, ännu en gång.

Here she comes

Bruce frågar på katalanska om det finns några lovers där ute. Maraccas-sinnlig ballad och en riktig raritet från ”The river”-sessionerna. Tvinnas mycket elegant ihop med...

I wanna marry you

... den här gamla smäktardelikatessen. Väldigt fint.

The river

Åtminstone 20 000 mobiler lyser i mörkret. Rätt OK låt, detta.

Point blank

Ett mörkt ”The river”-moment av eftertanke, om besvikelser och kämpande vardagskärlek. Mäktigt dramatiserat av Roy Bittans piano.

Atlantic City

Den elektriska versionen, tungt vilande på Max Weinbergs trummor och med Steve Van Zandt på mandolin.

Darlington county

Bastant ”Born in the USA”-rock som får en liten ”Honky tonk women”-krydda av Bruce i inledningen. Tjo och tjim och Jake Clemons blåser upp låten till skyarna.

Glory days

Inget ont om den egentligen, men publiken fick välja mellan den och ”Growin’ up”, som hade känts mer spännande här.

I wanna be with you

Ännu en låt från ”The river”-sessionerna som kom upp i ljuset på ”Tracks”. I dag är den en publikfavorit, den också.

Ramrod

Nu rullar raggarbilen igen. Rejäl tegelstens-r’n’b. Men rätt kul.

The price you pay

”You can’t walk away from the price you pay”. Ett av de tongivande numren på ”The river”, evigt aktuell existentialism.

Drive all night

Springsteens vackraste, mest innerligt omtumlande ballad någonsin? Jag tror det. Här i en väldigt omsorgsfull, dedikerad version Jake Clemons tar låten sista biten till gåshuden. Heart and soul.

Lonesome day

Publiken gillar men jag väljer ”The river” före ”The rising” vilken dag som helst.

Prove it all night

Vi brukar skriva att Springsteen är en underskattad gitarrist och här finns det all anledning att göra det igen. Enormt solo.

The promised land

Vissa låtar är så mycket Bruce Springsteen att de måste vara med på varje konsert. Det här är en av dem.

Because the night

Inga överraskningar här men Nils Lofgren är lysande i sitt snurra runt på stället-solo.

She’s the one

Bo Diddley-Bruce är alltid underhållande.

Brilliant disguise

Bruce och Patti sjunger skilsmässoballaden från varsin bildskärm. Graciös, innerlig version.

The rising

Se ”Lonesome day”.

Thunder road

Omöjlig att misslyckas med, givetvis.

Purple rain

Yes, den enastående Prince-hyllningen fick följa med till Europa. Mobiler lyser, allsången dånar och Nils Lofgren äger gitarrsolot.

Born in the USA

Han borde kanske ha lagt den här efter nån annan låt än ”Purple rain” men: väldigt mycket vilja i den här i kväll.

Born to run

Ljusen tänds över arenan och 66 000 förenas i gemensam extas. Går inte att tröttna på.

Dancing in the dark

Party! Om en tjej får komma upp dansa med Bruce? Nej. Två tjejer får komma upp.

Tenth avenue freeze-out

Blir som vanligt löjligt rörd över hyllningen till ”Big Man” här.

Shout

Och så en helgalen Isley Brothers-stänkare på det. Som startar om och startar om och aldrig vill ta slut. Befängt bra.

Bobby Jean

Till sist: ett bitterljuvt minne från förr att skicka hem oss med. Han kan det här, farbror Bruce.

Twist and shout

... trodde jag. Springsteen hänger efter visst velande på sig gitarren och så åker vi igen. Galet, underbart.

ARTIKELN HANDLAR OM