Så bra var Bruces spelning på Ullevi

1 av 2
NÖJE

GÖTEBORG. Nej, det blir inte den där ”The river”-konserten som de mest inbitna fansen kanske hoppades på.

Men jag tror verkligen inte någon går hem besviken.

För det här är ju ännu ett kapitel i den unika kärlekssagan om Bruce Springsteen, Ullevi och den svenska publiken.

Och den vibrerar av ljuv musik i näst intill fyra timmar.

För en gångs skull har peppen inför en helg med Bruce Springsteen på Ullevi blandats upp med några skopor kritik. En del inbitna fans är besvikna för att de inte får det de trodde att de köpte biljett till i vintras, den show med samtliga låtar från 36 år gamla dubbelalbumet ”The river” som Springsteen i våras åkte runt med i USA.

Andra har menat att när ”The river tour” inte längre stagas upp av växa upp-temat från det albumet försvinner en dimension hos Springsteen och han hamnar farligt nära att bara bli en crowdpleasande jukebox.

På Europa-premiären i Barcelona i mitten av maj imponerades jag av hur Springsteen, trots att antalet ”The river”-låtar skalats ned från 20 till tolv, lyckades ge konserten en kärna som ändå andades ”The river”, med mörka, mäktiga centralpunkter som ”Point blank”, ”The price you pay” och ”Drive all night”.

När han och bandet knöt ihop dem med nummer på liknande teman från andra delar av karriären, och dessutom blandade upp med generösa mängder klassiskt, idiotsäkert shalala och partyrock, fick han till en mix som både hade en egen personlighet och dynamik som verkligen fungerade på en festsugen fotbollsarena.

Sedan dess har den generella mängden ”The river”-låtar efter hand sjunkit till i snitt sex-sju stycken per kväll, så kritiken från fansen är inte svår att förstå.

Samtidigt: det här är Springsteen på Ullevi. Vi befinner oss på platsen där han sedan första besöket 1985 har gjort flera av sina allra bästa konserter i karriären. Andra kvällen 2012 är rent av med uppe i toppen på hans egen lista över absoluta favoritgig.

Så den unikt Springsteen-älskande svenska publiken har ju kommit för den första av tre kvällar ny magi, det är de vibrationerna den här kvällen.

Och nej, Springsteen gör inget ”The river”-undantag för den svenska publiken. Faktum är att konserten känns minst lika mycket som en ”Born in the USA”-kväll.

Men ett tema och en linje hittar han i kväll ändå.

Vi får väldigt mycket att den politiske Springsteen, som betraktar sakernas tillstånd i ”My city of ruins” och ”Wrecking ball” och blir direkt ilsken i ”Murder incorporated”, ”Born in the USA” och den i Sverige sällan spelade ”American skin (41 shots)”.

Det är sådana tider och artisten vet att han är bland tusentals ideologiska själsfränder här på Ullevi, så delar av konserten känns mer än något annat som en energigivande manifestation för det som är gott och anständigt. Och det kan vi som bekant behöva av en mängd anledningar just nu.

För Springsteen är ju Springsteen. Han vet bättre än någon annan artist att mörker måste blandas med ljus, och att om musik har något slags funktion är det att ge sin publik tro och hopp.

Och i kväll får vi det sannerligen, i såväl episka klassiker som ”The promised land” och ”Land of hope and dreams” som i rak, befriande smartkorkad partajrock som ”Darlington county” och ”Johnny 99”.

Vi får ett annat slags helande värme i nummer som ”I’m on fire”, ”Bobby Jean” och en alldeles överväldigande stark ”Drive all night”.

Och precis som i Barcelona sitter jag bara och gapar när Bruce och bandet gasar in på upploppet med sånt som ”Born to run” och en helt bindgalen ”Seven nights to rock”.

De borde inte ha den ivern, det brinnet, det monumentala svänget efter alla dessa år. Och bandet spelar i kväll i fyra – fyra! – timmar. Längre än någonsin på Ullevi. Setet är 38 låtar långt. 38. Vi är uppe i den sortens konsertlängd som Springsteen brukade nå i början av 80-talet.

Jag har ingen aning om hur de gör men är evigt tacksam för att jag får vara med om det.

Därmed inte sagt att det inte finns svackor. Springsteen verkar inledningsvis ha vissa problem med en förkyld hals, och verkar dessutom känna sig skyldig att leverera obegripligt stora mängder irländsk folktjohej så fort han kommer till Sverige. Och jag förstår förstås att det är barnsligt roligt att spela spikrak barrock och veva in vissa väl enkla allsångspoänger.

Framför allt måste Springsteen jämföras med sig själv. Jag var med den andra kvällen 2012, jag var med 2008. Springsteen har de facto haft större kvällar på Ullevi än den här.

Men det är ju två Ullevi-spelningar kvar i sommar, så jag blir inte förvånad om vi får uppleva ännu mer magi redan i morgon, måndag.

För det finns sensationellt mycket laddning i den här artisten och hans band just nu.

Jag har ingen aning om hur de gör men är evigt tacksam för att jag får vara med om det.

Betyg låt för låt nedan.

Betyg låt för låt

The promise

Springsteen börjar ensam vid flygeln med en för fansen, den länge outgivna rariteten från ”Darkness on the edge of town”-eran, som är ett slags fortsättning på ”Thunder road”. Sorgset, melankoliskt och starkt.

Badlands

Bandet kommer in för mer ”Darkness...” men med ett helt annat temperament. Den här har han öppnat med förr, och som alltid gör den jobbet. Publiken fotbollskörar i det klassiska breaket och konserten är sannerligen i rullning.

Out in the street

”Put on your best dress, baby...” Kvällens första ”The river”-låt är det kanske bästa stycket ”veckan är över”-rock’n’roll som någonsin har skrivits. Och sällan lika sjudande som på Ullevi. Vajande armar och mer allsång.

The ties that bind

Mer ”The river”. Den här hörde vi Springsteen repa en lång stund tidigare på dagen, vilket verkar ha lönat sig. Laddad version.

Sherry darling

Klubbromantisk Asbury Park-rock från "The river”. Uppsluppet och kul, Bruce, Patti Scialfa och Steve Van Zandt håller om varandra och sjunger i samma mikrofon.

My lucky day

Påfallande nivåskillnad på de inledande fem klassikerna och den här rakrockande transportsträckan från ”Working on a dream”.

Wrecking ball

Mer sentida Springsteen och mer märg i den här, även om sångaren verkar slita lite med en förkyld hals. Den verkliga attacken i rösten saknas i den här ilskna folkrockaren.

Spirit in the night

”Can you feel the spiiirit?” Den gospeljazziga storyn om Crazy Janey, Wild Billy, Hazy Davy och Killer Joe känns alltid som en egen liten show i showen när den dyker upp i setlistan. Så också här. Groovy stuff. Och pastor Bruce lyckas vråla bort rosslet ur halsen.

Save my love

Ännu en alldeles för sällan hörd klenod från boxen ”The promise: the Darkness on the edge of town story”. Klockspel och saxofoner och en underbart vemodslycklig melodi.

Hungry heart

Allsång på Ullevi. E Streets bands egen Sanna Nielsen, alltså Bruce, leder kören långt ute i publikhavet. Fest och gamman, vajande händer och långt, lödigt saxsolo av Jake Clemons.

My city of ruins

Soulballaden som skrevs om Asbury Park, New Jersey men blev ett anthem som skänkte hopp och nytt mod till Amerika efter 11 september-attackerna. Dagen efter brexit fungerar den likadant. Professor Roy Bittan får välförtjänta jazzaplåder för pianosolot.

You can look (but you better not touch)

Ramalamaramaloo. Bruce och Steve Van Zandt rockar runt micken som vore de tonåringar på klubben The Stone Pony igen. Den här rökaren gillar de...

Death to my hometown

... liksom det här irländska skrålet. Förmodligen 78 gånger roligare att spela än att lyssna på.

My hometown

Dessbättre följs den av en annan låt på liknande tema. En av Springsteens mest vemodiga ballader, i det vackra arrangemanget vi hört på senare år. Att regnet börjar falla matchar stämningen perfekt.

Johnny 99

Kvällens första bilåkarrökare. Stadig pub’n’roll där Bruce skickar runt solot bland medlemmarna och Jake Clemons gör förtjänstfulla insatser på både sax och koklocka. Fantastisk final som lånar hej vilt från Little Richards ”Lucille”.

Youngstown

Tung bandversion av en episk folksång som jag föredrar i den mer nedtonade studioversionen. Men Nils Lofgrens solo är trollbindande bra.

Murder incorporated

Efter terrorattacken i Orlando kan jag förstå varför den får plats i setet. Musikaliskt är det ju emellertid tyvärr rätt trist, brölig betongrock.

The river

Ingen svensk Springsteen-konsert är komplett utan balladen om drömmar, illusioner och vardagens villkor. Ovanligt nedtonad och känslig i kväll.

American skin (41 shots)

Springsteen ger sin politiska sida mycket utrymme i kväll. Den här sanna, återhållet ilskna berättelsen om polisbrutalitet och rasism blir ett fint andningshål av eftertanke. ”You can get killed just for living in your American skin”.

The promised land

Rockhistoriens mest förlösande munspelsintro. I kväll exploderar det i skyn över Gbg, för att fritt travestera en annan Ullevi-kung. En av Springsteens största stunder, i en ovanligt märgfull leverans.

Working on the highway

Ute på vägen igen. Bredbent, dielseldoftande tjo och tjim som kul förströelse i väntan på finalracet. Handklapps-SM i publiken.

Darlington county

Och ännu en dunk bilboogie från ”Born in the USA”, mer högoktanig och med ”Honky tonk women”-riff för extra oljig känsla. Shalala så det räcker och blir över. Nils Lofgren får sjunga en vers och Springsteen myser med kvällens bredaste leende.

Waitin’ on a sunny day

Regnet faller men publiken jagar bort det med vajande armar och kvällens mest öronbedövande allsång. En liten kille får komma upp och sjunga och Bruce är verkligen Dr Feelgood.

I’m on fire

Mycket ”Born in the USA” i kväll. Brunstig ballad sjungen med små bokstäver.

Drive all night

Torka tårarna, baby. Allt kommer att bli bra. Springsteens allra finaste ballad var oerhörd redan i Barcelona men frågan är om jag någonsin har hört den vackrare och mer innerlig än i kvällens utdragna, sobert sordinerade leverans. När Bruce visar och Jake blåser försiktigt i saxen blir jag alldeles tjock i halsen.

Tunnel of love

Springsteen borde alltid spela mer från ”Tunnel of love”. Titellåten från hans stora album om vuxen kärlek seglar i väg med en sober elegans som bara har blivit starkare med åren. Lofgren glänser åter på gitarr.

Shackled and drawn

Ett coolt Bo Diddley-riffande intro mynnar tyvärr ut i ännu ett sånt där stycke irländsk frejdighet. Knappast min favoritsida av den här mannens artisteri, om vi säger så. Men publiken tjoar för glatta livet.

Because the night

Jag hör ju till dem som tycker att Bruce aldrig kommer i närheten av Patti Smith här, men som Ullevi-publiken lyfter den. Och Nils Lofgrens snurra på stället-solo är pur gitarreufori.

The rising

Nu är publiken så på tårna att även den här jämförelsevis lite endimensionella rockaren får oväntat lätta fötter. Närmast... brutal fotbollsläktarstämning.

Land of hope and dreams

En av Springsteens allra finaste låtar i ”modern tid” är inte bara ett episkt och dramaturgiskt mästerstycke. När han knyter ihop den med Curtis Mayfields "People get ready” ringar den som få låtar i katalogen in vem den här killen är, vad han står för och kommer ifrån.

Born in the USA

Det känns som Springsteens kanske mest missförstådda låt under den här turnén fått förnyad glöd av det rådande politiska läget i USA. Ovanligt dedikerad och förbannad i kväll. Max Weinberg får mullra med trummorna framför ett hav av flimrande fingrar.

Born to run

Tänker alltid att jag måste försöka lägga band på mig här. Man kan ju inte sitta på pressläktaren och höja näven och vråla ”IN AN EVERLASTING KISS!!”. Men det misslyckas förstås kapitalt, i kväll också.

Seven nights to rock

Jag vet väldigt lite om rockabillyartisten Moon Mullican från Polk County, Texas men jag är honom evigt tacksam för att han gav Springsteen chans att sätta eld på Ullevi på den här i kväll. Satan i gatan vilken rock’n’rollbomb. Den här måste han köra på måndag också.

Dancing in the dark

Överlycklig tjej får komma upp och dansa med Springsteen? Check. Överlycklig kille får komma upp och dansa med Soozie Tyrell? Check. Överlycklig kvinna får komma upp och dansa med Jake Clemons och spela gitarr och ta selfie med Bruce? Check. Publiken går bananas? Jajamen.

Tenth Avenue freeze-out

Bildcollaget som hyllar Clarence Clemons har varit med på några turnévändor nu men är en del av showen man inte vill vara utan. Tårarna trängs med ett leende i ansiktet när en soulrusig Springsteen sjunger om hur Big Man kom med i bandet.

Shout

Isley Brothers gamla genombrottshit från 1959 är en soulbomb monumentale redan i original. Men på den här turnén har E Street band upptäck en extra dimension av eufori, framjagad av taktbyten och omstart på omstart på omstart. Omtumlande bra.

Bobby Jean

En av de mest drabbande sånger om vänskap som någonsin skrivits, och en lika smakfull som vacker sorti för E Street band i kväll.

Thunder road

Bruce är ensam kvar på scen, hänger på sig den akustiska gitarren, plockar några toner, flämtar lite i munspelet och börjar sjunga: ”The screendoor slams...”. Sedan hjälper publiken till med resten. Mäktigt i sin enkelhet.

ARTIKELN HANDLAR OM