Coldplay bygger en värld i färg och ljus

Så bra var bandets spelning på Friends arena

1 av 5 | Foto: CAROLINA BYRMO
Coldplay på Friends arena i Solna.
NÖJE

Jag har hört Coldplay bättre.

Men när de ramar in sin musik med så här översvallande kaskader av färg, ljus, hopp och tro lyckas de bygga upp en liten värld som det faktiskt känns lite svårt att lämna.

För det är ju så grått där ute.

Många tycker illa om Coldplay. En hel del klarar inte av deras aura av ”godhetsapostlar”, för övrigt en titel de har ärvt av U2. Som de för övrigt har ärvt en hel del annat av också.

Jag kan absolut förstå det. När man vill vara en positiv kraft i popen är det lätt att framstå som skenhelig, minsta lilla felsteg går att använda mot en.

Men i den tid som är nu tar jag hellre en godhetsapostel än en bitter cyniker som tycker det är viktigare att vara så rock’n’roll som möjligt.

Även som liveband har Coldplay haft en förmåga att pendla mellan det bländande och det rätt tråkiga. Jag har sett London-bandet skapa magi på Stockholms stadion och de har nästan fått mig att somna i Slottsskogen i Göteborg.

I kväll hamnar de rent musikaliskt inte riktigt på Stadion-nivå – här finns en del moment utan riktig glöd och några lite märkliga låtval (se låtlistan nedan) men kompenserar med en visuell delikatess som smart, snyggt och dramaturgiskt slipat bygger om den knappast slösaktigt charmiga Friends arena till en multikolorerad drömvärld av ljus och ljud.

Greppet att dela ut färgblinkande armband till alla i publiken är förbluffande effektfullt och skapar per automatik en känsla av samhörighet (nu kan jag riktigt höra hur rock’n’roll-poliserna skrockar föraktfullt). Och efter en helg med fel sorts rubriker från Bråvalla och en massa annat elände (Chris Martin uppmanar oss att skicka kärlek till Turkiet och Bagdad) är det helande och välgörande att höra Coldplay sjunga om stjärnhimlar och evig glöd.

Rihanna dyker aldrig upp på scen för sin och Martins duett ”Princess of China”, trots att låten inte kommer där den brukar komma i setet och trots att rykten flödar om att hon är på plats, men det blir i långa stunder ändå både överväldigande mäktigt och avväpnande intimt.

”The scientist” och ”Fix you” har vi hört förr men Coldplay vet vad de låtarna betyder för fansen och levererar dem lödigt och omsorgsfullt.

Jag gillar att bandet verkligen inte snålar. De är måna om att ingen ska gå hem besviken. Så här generösa mängder show var det länge sedan jag såg ett egentligen ganska oglamoröst rockband leverera.

Men jag gillar även när Coldplay kommer ihåg att de en gång för 17 år sedan var bandet som spelade på Kägelbanan i Stockholm inför några hundra, och gör avskalade versioner av några tidiga nummer på en miniscen i andra ändan av arenan.

Och jag gillar Chris Martins ödmjukhet som inte verkar det minsta spelad. Han verkar genuint tacksam över att han får göra det här, på den här nivån, fortfarande. Och jag kan möjligen ana att det är rätt jobbigt också, att Coldplay som det arenarockens framtidshopp de fortfarande är känner press på sig att leverera hits och vara ”moderna”.

Men Martin och hans band har hittills balanserat väl på den svåra gränsen mellan bredd och kredd, och i kväll gör de det med bravur.

Och kreddmininsteriet må flina ännu lite mer, men jag tycker verkligen om att vi har ett band som Coldplay i den tid som är nu.

Betyg låt för låt

A head full of dreams

Charlie Chaplin håller tal, de rödglödande armband som alla i publiken har fått lyser upp, Chris Martin rusar ut på avsatsen till den lilla scenen ute i publikhavet och det bränns av fyrverkerier och konfetti. Rekord i mäng arenarock per minut?

Yellow

Armbanden skiftar färg till gulgrönt och Coldplay manglar sin första megahit. Stabilt.

Every teardrop is a waterfall

Multifärgade armband och allsång, bomber och mer konfetti. Ingen överdrivet märkvärdig låt men mäktig show.

The scientist

Chris Martin vid sitt regnbågsfärgade piano i en av Coldplays allra finaste ballader. Hela publiken sjunger ”Nobody said it was easy”.

Birds

Duvor flyger över skärmarna i ett av Coldplays mer gitarrstinna nummer från senaste albumet. Knappast deras skarpaste, dock.

Paradise

Martin tillbaka vid pianot. Tung, nästan parodiskt coldplaysk ballad med fotbollskör. I finalen exploderar den över i Tiëstos intensiva dansremix. Blixtrande... raverock!

Always in my head

Bandet smyger ut till den lilla scenen ute i publiken och tar ner temperamentet rejält. Med Coldplay-mått mätt rätt lite show också.

Magic

Hela publiken: ”hmm... vad betyder det att de plötsligt spelar halvljumma ’Magic’ här, där deras Rihanna-duett ’Princess of China’ brukar dyka upp, när vi vet att Rihanna är i stan?”

Everglow

Martin, ensam med piano på den lilla scenen, uppmanar oss att skicka kärlek till Turkiet och Bagdad och sjunger sedan den stora balladen från senaste albumet, med en liten Muhammad Ali-hyllning på skärmarna.

Clocks

Tillbaka på stora scenen drabbar Coldplay-kraften för fullt. En av bandets verkliga hörnstenar bara bygger och bygger och det blir lika intensivt som mäktigt.

Charlie Brown

En lasersymfoni och de inledande fraserna från ”Midnight
” leder in till en annan arenabomb. Utan samma förlösande klimax som i ”Clocks”, dock.

Hymn for the weekend

På senaste albumet vill Coldplay låta moderna och försöka maxa samtidskänslan och hitpotentialen med norska producenterna Stargate. Kanske allra mest här, där Beyoncé finns med på skiva. Men inte det mest naturliga soundet för Coldplay.

Fix you

Chris Martin, med svensk flagga i bakfickan, sitter på knä på lilla scenen och sjunger sin stora bröllopssång med publiken, springer sedan tillbaka och låter låten brisera. Mäktigt.

”Heroes”

Försvinnande få lyckas med David Bowie-covers. Den här versionen är OK, och Chris Martin gör den dessutom förvånansvärt oengagerat.

Viva la vida

Rätt mycket mer glöd i den här stadiondödaren. Tillika ännu en färgexplosion. Rena barnkalaset, höll jag på att skriva...

Adventure of a lifetime

... om det inte hade passat ännu bättre på den här, där kulörta ballonger fyller stora delar av innerplanen. Disco-Coldplay med kvällens snyggaste gitarr.

Extranummer:

In my place

Efter en snutt ”Amazing grace” i mörkret dyker Coldplay upp på en tredje scen, ännu längre ut i publiken, för en befriande intim replokalsversion av den här tidiga pärlan.

Don’t panic

Mer replokalskänsla. Första låten från första albumet ”Parachutes”, önskad av en tjej via Instagram.

God put a smile upon my face

Chris Martin berättar om hur han skrev låten i Stockholm efter Coldplays första spelning här, på ”some tiny bar” (Kägelbanan var det). Han sökte en ”vintrig känsla” men i kväll är det mest värme.

Amazing day

Bandet tar sig tillbaka till stora scenen och levererar en rätt slätstruken ballad som mest fungerar som andhämtning...

A sky full of stars

... för sen öppnar sig himlen för mer ”allt är möjligt, världen är vacker”-eufori i technicolor och konfetti med U2-spjällen helöppna.

Up & up

Psykedeliska filmer med flygande fiskar och bilar som kör på Saturnus ringar ramar in den här lätt – lätt! – soulfärgade powerballaden som vill lämna oss med hopp: ”we’re gonna get it together somehow” sjunger Martin vid pianot. Snygg final.

ARTIKELN HANDLAR OM

Coldplay