Vi tävlade i whisky-hävning

1 av 2
NÖJE

■ ■ ”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.

■ ■ Men ordet brukade betyda något annat.

■ ■ Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler. I dag: Jan-Olov Andersson om Phil Lynott.

Det var inte när Kenna, Lelle, Björna, 2 x Håkan (och kanske var det nå’n mer) och jag för sjätte, sjunde gången spelade det 34 sekunder långa gitarrintrot på luftgitarr – med visst understöd från Eric Bell,Thin Lizzys dåvarande gitarrist, får man väl erkänna.

Det var när sången började…

I am your main man if you’re looking for trouble/I’ll take no lip ’cause no one tougher than me …som jag fick min idol:

Phil Lynott, basist, sångare och låtskrivare i Thin Lizzy.

Året var 1974. Vi var 19 år. Föräldrafritt i Lelles radhus i Linköping. Just hemkomna från Folkets park. Inga mellanöl kvar. På tok för sent för att spela ”The rocker” om och om igen på full volym med öppna fönster – men vi gjorde det ändå. Pluggade in luft­gitarrerna ännu en gång. Ställde oss alla på rad, bakom varsin tänkt mikrofon, och mimade till Lynotts röst, för ingen av oss  hade mycket till egen sångröst:

Down at the juke joint me and the boys were stompin’/Bippin’ an a boppin’, telling a dirty joke or two

Vi blev under några år som besatta av Thin Lizzy. Roger i skivaffären specialbeställde hem tidigare LP-skivor, alla rätt svåra att få tag på.

Ingen av oss hade en så trasslig uppväxt som Phil Lynott. Frånvarande svart pappa. Ensamstående vit mamma som kämpade mot alla fördomsfulla blickar från dem som tyckte hon fått ”en negerunge”. De kände sig varken hemma på  Irland eller i England. Ett ständigt utanförskap som ung grabb. Det var nog inte förrän vi blev äldre som vi på allvar tog till oss Lynotts texter om rasism och en tuff uppväxt. När vi var 19 år, räckte det så gott att han romantiserade rock ’n’ roll-myten.

She just looked at me and rolled them big eyes/And said ”Ooh I’d do anything for you ’cause you’re a rocker”

Hösten ett år senare kom LP:n ”Night life”. Roger i skivaffären höll specialöppet så vi fick LP:n först av alla. Några dagar senare skulle vi lätt ha kunnat ersätta Thin Lizzys nya gitarrister Brian Robertson och Scott Gorham. Om det inte vore för det där lilla kruxet att ingen av oss kunde spela gitarr…

Några månader senare besökte Thin Lizzy Sverige för första gången. Spelade på Barbarella i Växjö. En karavan med bilar och folk från Linköping intog både diskoteket och Esso Motor Hotel i utkanten av staden.

På hotellet bodde i stort sett bara vi och… Thin Lizzy. De satt i baren när vi kom dit. Vi övervann rädslan att tilltala ett gäng som i våra ögon var världsstjärnor och en halvtimme senare satt hela gänget från Linköping och drack öl med hela bandet.

Lynott & co kastade lystna blickar efter tjejerna i vårt sällskap, men de kunde inte heller helt ignorera oss killar. Det gick liksom inte när de förvånat konstaterade att vi hade koll på hela deras repertoar. Även B-sidor på obskyra singlar.

Under kvällens konsert tillägnade Lynott med jämna mellanrum låtar till sina nya vänner från ”Linkoping”. Hela natten hade vi efterfest med bandet. Att få tävla med Phil Lynott i whiskyhävning direkt ur flaskan framåt morgonkvisten på ett hotellrum i Växjö… mycket coolare än så kan det inte bli för ett 20-årigt Thin Lizzy-fan.

Hela Växjöresan var den ultimata idoltrippen. Vi blev alla lika snurriga i skallen som någonsin John Malkovich när han gick in i huvudet på sig själv i Spike Jonzes film.

Vi såg sedan naturligtvis Thin Lizzy varje gång de var i Sverige, bland annat på Isstadion i Stockholm på den klassiska ”Jailbreak”-turnéen.

När jag några år senare hade blivit nöjesjournalist på Aftonbladet och träffade Thin Lizzy i den egenskapen, såg Phil Lynott först ut som en häpen – och sedan glad – älg. Inte honom emot att det fan han slog i whiskydrickning, nu både skulle intervjua och recensera honom. Efter det såg han alltid till att jag blev vip-inbjuden till bandets efterfester och… alla mina brott mot journalistförbundets etiska regler måste väl vara preskriberade vid det här laget.

Phil Lynott dog 4 januari 1986, blott 36 år gammal. En fantastisk sångare och låtskrivare. En karismatisk person, men säkert också en skitstövel mot många. Och ännu ett offer för rockmyten. För mycket droger och alkohol.

FAKTA

Det här är Phil Lynott

Namn: Philip Parris ”Phil” Lynott. Ålder: Född 20 augusti 1949, död 4 januari 1986. Avled 36 år gammal efter ett långvarigt missbruk av alkohol och narkotika. Familj: Fick på 1980-talet två i dag vuxna döttrar. Hans mamma

Philomena, 81, bosatt i Dublin, träffar gärna fortfarande Thin Lizzy-fans och pratar gamla minnen. Karriär: Hans band Thin Lizzy var under andra hälften av 1970-talet ett av de populäraste hårdrocksbanden. Kända låtar är ”The boys are back in town”, ”Jailbreak”, ”Still in love with you” (som Sade nyligen gjorde en cover på) och en tolkning av klassiska irländska folksången ”Whiskey in the jar”. Aktuell: Alltid en cool cat.

Phil Lynotts 3 bästa:

■ ■ ”Vagabonds, kings, warriors, angels” (2002) är den ultimata Phil Lynott-samlingen. Fyra cd, även Lynotts solomaterial.

■ ■ Latmaskar kan köpa någon av de greatest hits-samlingar med en eller två cd som finns med Thin Lizzy.

■ ■ Mamman Philomena Lynotts biografi ”My boy” finns i ny brittisk utgåva. Mycket gripande och läsvärd.

3 viktiga fakta om Phil Lynott

■ ■ Bojkotta det Thin Lizzy som turnerar och spelar på Piteå dansar och ler (i kväll 29 juli). Som Rolling Stones utan Mick Jagger.

■ ■ Blir det en Hollywoodfilm om Phil Lynott, har ”CSI”-stjärnan Gary Dourdan redan anmält sitt intresse för rollen.

■ ■ Naturligtvis står Phil Lynott staty i sin hemstad Dublin. På Harry Street, en tvärgata till Grafton Street.

ARTIKELN HANDLAR OM