Haddocks Pagrotsky- skägg stör upplevelsen

NÖJE

Det är de små, små detaljerna som gör det.

Eller förstör det.

Som en rockabillyfrisyr bland musketörer och ett Leif Pagrotsky-skägg i Tintin-filmen.

Ser allmänt halvsågade ”The three musketeers” och har väl inte direkt förväntningar på att det ska vara den bästa Alexandre Dumas-filmatiseringen. Det är det inte heller. Andra versioner har framför allt inte Orlando Bloom i rockabillyfrisyr och märkligt pipskägg. Kommer faktiskt aldrig riktigt förbi detta faktum, så fort han dyker upp som hertigen av Buckingham. När Mads Mikkelsen som skurk och Logan Lerman som D’Artagnan fäktas på ett tak, har tankarna gått ett steg längre och Orlando Bloom dessutom blivit lika-som-bär med gamle rockhjälten Willy DeWille (1950-2009). Så när spänningen stegras … då funderar jag över hur många Mink DeVille-plattor jag egentligen har hemma.

Ser ”Tintins äventyr – Enhörningens hemlighet” och tycker det som var larvigt i serieböckerna är lika larvigt, men att Steven Spielberg gjort en häftig och actionspäckad film, som mer imponerar än engagerar. Kapten Haddock är klart bäst – tills man plötsligt slås av hur lik han är förre kulturministern Leif Pagrotsky i sitt stora skägg.

Har man då minglat på en och annan filmfestival med ”Paggan”, blir alla Haddock-scener dubbelkul. Eller kanske hellre dubbelfel.

Fast det behöver inte nödvändigtvis säga något om en films kvalitet, att man börjar fundera över andra saker medan den pågår.

Ser ”Page One: Inside the New York Times” (premiär nästa vecka). En närgången dokumentär om livet på världens mest prestigefyllda dagstidning. Den följer främst David Carr, ärrad, envis och bitsk reporter som granskar andra media.

Och då den tidning du nu läser snart ska göra sig av med var femte, sjätte journalist, mal hela tiden tanken:

Vilken story David Carr skulle ha kunnat skriva om han kom hit …

ARTIKELN HANDLAR OM