’Birdman’ är snudd på ett mästerverk

NÖJE

Förra året ”Gravity” av Alfonso Cuarón. I år ”Birdman” av Alejandro González Iñárritu.

Det ska, som Thor Modéen sjöng i pilsnerfilmen ”Pensionat Paradiset” 1937, till En äkta mexikanare, för att få till en bra inledning på filmfestivalen.

Förra året häpnade många över de maffiga 3D-effekterna i rymdsagan med Sandra Bullock och George Clooney. Nu är alla mer eller mindre lyriska över Iñárritus första komedi efter tidigare filmer som ”Älskade hundar”, ”21 gram”, ”Babel” och ”Biutiful”. Det pratas redan om Oscarsstatyetter och att Michael Keaton gjort ”århundradets comeback” (enligt Varietys recensent).

Helt klart är att ”Birdman or (The unexpected virtue of ignorance)” – som hela titeln lyder – är snudd på mästerverk. En tragi­komisk satir om livet på och bakom scenen i samband med en pjäs som ska spelas på Broadway. Regissören blandar hejvilt humor och allvar och spelar skickligt på att Keatons rollfigur liknar honom själv; en före detta superhjältestjärna som sedan dess – i Keatons fall de två ”Batman”-filmerna av Tim Burton – aldrig gjort något som riktigt varit i närheten, varken kvalitativt eller framgångsmässigt.

Och även om Iñárritu sedan länge bor i USA, hävdar han gärna sin mexikanska bakgrund.

– Mina förra filmer hade mexikansk kryddblandning. ”Birdman” är mer som en lättare efterrätt, säger han.

Spanska dokumentären ”Messi” är tyvärr ett all­deles för underdånigt idolporträtt, där fotbollsstjärnan bara medverkar i gamla arkivbilder. Det pratas om Zlatan Ibrahimovic under några minuter. Inget nytt, bara det att han var en av få som vägrat underordna sig Leo Messi.

Larry Clark fortsätter skildra ungdomar på glid. I ”The smell of us” bor de i Paris, åker skateboard, har sex, säljer sex och filmar alltihop på mobilen. Men regissörens blick är mer snuskgubbe-voyeuristisk än medkännande.

ARTIKELN HANDLAR OM