”Fem myror” var både roligt och pedagogiskt

1 av 30 | Foto: Monika Franzon/TT
Brasse Brännström fotograferad förra året.
NÖJE

Det var väldigt lätt att tycka om Brasse Brännström.

De flesta kommer att minnas honom för de roliga stunderna.

Men vemodet han hade inuti sig, gjorde honom också till en stor skådespelare av betydligt allvarliga roller.

En gång frågade jag Brasse Brännström vad folk säger när de möter honom på gatan. Han tittade förvånat på mig.

– Vad tror du? Fem myror…, förstås.

Fem myror är fler än fyra elefanter var ett barnprogram åren 1973-1974 som var något så ovanligt som både pedagogiskt och roligt. Barnen fick lära sig massor om siffror och bokstäver samtidigt som det skämtades friskt och sjöngs roliga sånger. En klassiker var Brasses Lattjo-lajban-låda.

Varenda unge i hela Sverige visste vem Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus (1950-1993) var.

Och då programmet ständigt gick i repris, växte åtskilliga generationer av barn upp med dem. Lärde sig siffror och bokstäver. Och skrattade åt de roliga gubbarna och tanten. Man kallar dem för det när man är barn, trots att de bara var strax under eller över 30.

Själv gick jag inte igång på det. Var 18 år och skulle aldrig i livet ha sett ett barnprogram. Det är i efterhand, inte minst när jag själv fick barn, som jag har sett och förstått tv-seriens banbrytande genomslagskraft.

För mig var det därför inte Magnus, Brasse och Eva, utan Magnus, Brasse och Lasse. Som i Lasse Hallström.

Den svenska filmregissören, sedan länge bosatt utanför New York och verksam i Hollywood, började sin karriär med att göra sketcher och tidiga musikvideor åt SVT. Som skådespelare använde han sina kompisar från skoltiden, Magnus och Brasse.

Både i dessa tv-sketcher och när de så småningom började uppträda på krogen, var deras roller ganska tydliga.

Magnus Härenstam tog ut svängarna. Brasse Brännström var den mer lågmälda och försagda typen. Men lockade till lika mycket skratt för det. Han var en mästare på att få folk att skratta åt oss vemodiga svenska typer.

Tillsammans med Lasse Hallström gjorde han filmerna En kille och en tjej (1975) och den fristående uppföljaren Två killar och en tjej (1983). Ingen av filmerna räknas väl som några klassiker, men de är underskattade, de skildrade träffsäkert den generation som Brasse Brännström tillhörde och hur den typen av storstadsmänniskor levde då.

Genom åren träffade jag Brasse Brännström åtskilliga gånger. För intervjuer och reportage. Ibland på krogen, av en slump. Vi lärde känna varandra på ett tämligen ytligt sätt. Men hade man väl en gång fått ett slags förtroende från hans sida, så blev alltid mötena med honom mer trivsamma än med de flesta andra.

När väl själva intervjuandet var avklarat, kunde Brasse Brännström säga:

– Vi kan väl sitta kvar ett tag till och bara prata…

Och så gjorde vi det. Om livet, kärleken, jobbet.

Det är inte så många i nöjesbranschen som, på fullt allvar, är ärligt intresserade av hur man själv har det, sedan man har frågat ut dem om deras liv.

När det gällde jobbet, så såg många kanske bara utanpåverket när det gäller Brasse Brännström; honom som film-, tv- eller revystjärna. Men han var ovanligt intresserad av hela arbetsprocessen, inte minst skrivandet och skapandet av filmer, revyer eller teateruppsättningar.

Så var han ju under några år också teaterchef för Maximteatern i Stockholm tillsammans med Magnus Härenstam, Lill Lindfors och legenden i branschen, Aller Johansson (1927-2004).

Så var han ju också  tillsammans med Lasse Hallström, Reidar Jönsson och Pelle Berglund  medförfattare till Mitt liv som hund (1985), filmen som blev Lasse Hallströms genombrott i Hollywood och som Oscars-nominerades för bästa manus.

Han var också medförfattare till 1939 (1989), historien om Sverige under andra världskriget, som då var en av alla tiders mest påkostade filmer i Sverige.

Många har skrattat – och kommer att fortsätta skratta åt – hans komiska rollfigurer. Som Trisse i julkalendern Pelle Svanslös (1997). Eller Kapten Enok i en annan klassisk julkalender, Dieselråttor & sjömansmöss (2002).

Jag måste erkänna att jag lika mycket minns det djup, allvar och vemod han gav åt mindre, och betydligt allvarligare roller, som i filmerna Den bästa sommaren (2000), Liza Marklund-filmatiseringarna Sprängaren (2001) och Paradiset (2003) och Den bästa av mödrar (2005).

Han vann en birolls-Guldbagge för rollen i Sprängaren och var nominerad året innan för en annan Colin Nutley-film, Gossip.

Senaste filmen Brasse Brännström gjorde blev också en av hans allra bästa roller.

Mats Arehns Bäst före (2013) handlar om tre gubbar  spelade av Brasse, Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam  som firar en travvinst med en kryssning på Östersjön. Där dyker en gammal ungdomskärlek (Ewa Fröling) till Brasses rollfigur upp.

En både rolig och vemodig historia.

Där rollen känns som den hade vissa likheter med Brasse Brännström själv.

En grubblande och lite vemodig ensamvarg.

Det var också sista gången jag träffade Brasse Brännström, i samband med ett par inspelningsreportage kring filmen.

Vi pratade om det fanns likheter mellan filmer och verkligheten. Han berättade hur han några gånger plötsligt mött skolkamrater som hade sagt de hade varit förtjusta i honom.

Då har man tänkt: Fan också, du kunde väl ha sagt något då…

Brasse Brännström levde i några längre förhållanden, men var också singel i många år. Han sa att han trivdes med det. Att han hade ett stort ensamhetsbehov, som han inte riktig kunde förklara.

Brasse Brännströms storslagna insatser framför tv- och filmkamerorna lever vidare för alltid.

Vi som hade äran att få lära känna honom lite grann, kommer för alltid också att minnas en varm, rolig och underbar människa.

ARTIKELN HANDLAR OM