Rikard Wolffs avsnitt växer och växer

Jan-Olov Andersson ser en stark berättelse om att ”komma ut”

1 av 4
NÖJE

Första fjärdedelen av programmet är det väldigt mycket ångest, sjukdomar och rädsla för sjukdomar.

Men sedan växer Rikard Wolffs avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”, till en stark berättelse om hur det var att ”komma ut” och leva som homosexuell när aids rasade som värst.

Vad var bra?

Den 56-årige skådespelaren har inte bara en mörk och majestätisk röst som är som skräddarsydd för att berätta historier (eller för att skrämma barn med, minns hans elaka Scar i Disney-filmen ”Lejonkungen”).

Han vet också hur man dramaturgiskt lägger upp dem. När han berättar om hur han som 18-åring upptäckte att han nog var mer intresserad av killar än tjejer, ”då slog det mig som en slägga i huvudet”, är det bara början på en lång, fascinerande, gripande och ständigt underhållande historia om hur Rickard Wolff ”plötsligt blev till som människa”.

Vi får höra om föräldrarnas chock när Rickard ”kom ut” som bög. Om första kyssen med någon med skäggstubb. Om det sexuellt vidlyftiga livet i gay-Stockholm. Om backlashen när aids och hiv först dök upp och homosexuella pekades ut som ett hot mot samhället.

Och om hur rollen i ”Änglagårds”-filmerna både förändrade hans liv och med stor sannolikhet också bidrog till ökad förståelse för hur homosexuella män lever och tänker bland den breda allmänheten, då det kanske var den första svenska filmen med en gay rollfigur i centrum.Rikard Wolffs livs historia blir som en livs levande variant av de upplevelser som Jonas Gardell så skickligt gjorde fiktion av i både bok- och tv-serie-form i ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Rikard Wolff är också mycket frispråkig om det mesta, inte minst sitt inte helt okomplicerade förhållande till sina föräldrar och till sitt eget humör.

Vad var dåligt?

Det planteras väldigt tidigt, Rikard Wolff säger till och med att det är hans första barndomsminne, hur familjen varje fredag läste den traditionella judiska bönen. Men sedan är det som att programmets producent liksom har glömt bort att reda ut vad det judiska arvet har betytt för Rikard.

Vidare nämns det i förbifarten några gånger att skådespelaren har problem med sina lungor.

Det reds dock aldrig ut exakt hur stora problem han har och vilken kraftansträngning det faktiskt är för Rickard Wolff varje gång han ställer sig på scenen.

Kvällens snyftare

När Rikard Wolff berättade om de värsta åren i sitt liv, mellan 10-15 år, när han trodde att han hade fått könssjukdomar och han ingen hade att prata med om det, sedan hans mor ”hade slagit undan benen för honom om möjlig kommunikation om detta”, som han sa i programmet.

Då kom tårarna väldigt plötsligt, både hos honom och Helena Bergström.

Kvällens Åh fan!

Först berättar Rickard Wolff väldigt gripande om hur hans pappa dog bara en vecka efter att sonen hade gjort succé på filmfestivalen i Göteborg, i samband med världspremiären på ”Änglagård”, den första filmen.

Sedan säger han plötsligt bara att pappan dog mitt i ett samlag. Uppenbarligen en lika stor chock för Rikard, som trodde att föräldrarna (då 66 och 69 år) hade slutat med sådant, som för oss tv-tittare. Det är ju sådant det skämtas om.

Att man inte kan dö lyckligare än mitt i en sexakt och så vidare. Men det vet i sjutton om man någonsin tidigare har hört talas om någon som faktiskt har dött just på det sättet.

Kvällens replik

När Rikard Wolff avslöjar att dagens aktivitet är att alla Stjärnorna på slottet ska uppträda inför ett tusental personer vid Söfde Amfiteater, ser Örjan Ramberg så plågad ut att man nästan undrar hur han ska överleva bilfärden.

Och Özz Nûjen protesterar flera gånger, säger ”det här är inte ok”.

Harriet Andersson, som får i uppdrag att sjunga en Povel Ramel-kuplett, tar det på ett lite mer avslappnat sätt:– Jag vet inte om min sångröst har tagit samma väg som mina knän har gjort, liksom… gone with the wind, vi får väl se om det blir nå't.

Kvällens mest saknade

Egentligen en bagatell, men… Özz Nüjens min, ja, hela hans kroppsspråk, är obetalbart när han står i köket och får veta att det ska bli sniglar till förrätt.

– Ska vi äta sniglar? säger han, som om misstänksamheten i den repliken kunde få Rikard Wolff att ändra på menyn.

När han smakar på sniglarna så småningom under middagen, sker det med stor försiktighet och motvilja.

Så visst hade det varit på sin plats med en kort replik från honom om vad han egentligen tyckte att förrätten smakade.

ARTIKELN HANDLAR OM