Reporterns skräckmöte med Ekberg: ”Who the hell is that”

Nöjesbladets Jan-Olov Andersson om stjärnintervjun han aldrig glömmer

1 av 26
NÖJE

Det var mötet jag aldrig glömmer.

Men för Anita Ekberg, då 79 år, var jag bara ännu en av alla dessa otrevliga svenska journalister.

– Who the hell is that? var hennes första replik innan vi ens hann skaka hand.

Trots att hon, om vi ska vara ärliga, egentligen bara gjorde en enda riktigt bra filmroll – Federico Fellini-klassikern ”Det ljuva livet – La dolce vita” (1960) – uppträdde hon alltid som en världsstjärna.

Men hon var en gammaldags diva med en så skön och frispråkig inställning till livet att man inte kunde låta bli att tycka om henne ändå.

För fyra år sedan kryssade hon mellan Köpenhamn, Stockholm och S:t Petersburg på italienska fartyget Costa Atlantica, som var inrett som en hyllning till just Fellini-filmen, som då firade 50-årsjubileum.

Anita Ekberg skulle förstås ge extra strålglans till alltihop. Ge uppmärksamhet så att även svenska turister ville boka kryssningar på fartyget.

Tror ni hon hyllade fartyget på beställning när det hölls presskonferens?

Knappast…

– Filmen utspelas i Rom kring fontänen jag gjorde till min. Båten, det är en helt annan sak. Men kaptenen är tjusig och trevlig, sa Ekberg.

Hon var naturligtvis stolt över filmen. Sa att regissören Federico Fellini (1920–1993) hade sagt att det var tack hennes insats som filmen blev en världssuccé.

”Betraktar fontänen som min”

Hon, Fellini och den manliga stjärnan Marcello Mastroianni (1924–1996) umgicks dock inte mycket åren efter filmen.

 – Marcello var en rätt sur karl. Satt ofta för sig själv på hotellet och åt och drack. Fellini tyckte jag om men hans fru var så svartsjuk, hon trodde att vi hade en affär så vi kunde inte heller umgås.

Om den berömda badscenen i Fontana di Trevi i Rom sa hon:

 – Marcello hade ju våtdräkt under kostymen, jag var så stelfrusen att de fick bära mig därifrån efteråt och ge mig konjak.

 – Efter filmen betraktar jag fontänen som min. Nu blir folk som försöker bada där arresterade och får böter. Jag vistas dock aldrig där. Det skulle bli för stor uppståndelse om jag kom dit.

Ogillade svenska journalister

Hon pratade glatt på om allt från Hollywood-stjärnor som varit skitstövlar, till att hon inte tänkte flytta hem till Sverige förrän hon skulle begravas. Hon hade absolut inget emot kungahuset, men var ändå kritisk till just då aktuella stora bröllopet, mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel.

– Jag är förvånad över att kronprinsessan inte valde någon annan än en man som driver ett gym. Men älskar de varandra, så ... Och det är skandal att ställa till med ett så dyrt bröllop, när det finns pensionärer som inte har råd med mat.

På presskonferensen frågade vi journalister henne varför hon hade slutat att filma.

– Det har jag aldrig gjort, ibland har jag faktiskt fått erbjudanden, men i dagens Italien vill de bara ha unga ”kycklingar”.

Jag frågade varför hon aldrig hade filmat i Sverige och fick genast svar på tal.

– Jag lämnade Sverige som 20-åring och kom bara tillbaka som turist ibland. De svenska journalisterna behandlade mig illa, bland annat häcklades jag för dåliga språkkunskaper. En svensk journalist kallade mig mellan raderna för ”putana” (hora). Svenskar var på min tid tråkiga och oartiga och i Amerika var man så mycket trevligare. Ni svenska journalister verkar vara rätt kyliga över huvud taget.

Drack drinkar och blängde

Sedan blev det lunch. Anita Ekberg drack drinkar och blängde ilsket på alla i omgivningen. En av få gånger hon log var när hon fotograferades ihop med förre kulturministern Leif Pagrotsky.

Sedan skulle jag göra en kort tv-intervju för aftonbladet.se.

Kanske hade hon missuppfattat informationen från de som jobbade med henne, för när jag och fotografen Filip Meneses närmade oss henne, var en tv-intervju uppenbarligen det sista hon hade i tankarna.

– Who the hell is that? sa hon till sin omgivningen och stirrade ilsket på mig.

Sedan beställde hon en drink. Och jag blev så där nervös som jag ytterst sällan blir i sådana här sammanhang, så jag minns knappt ett dugg av vad vi pratade om.

Men även ett sådant möte, kan bli ett minnesvärt möte…

ARTIKELN HANDLAR OM