Dramatiskt på många sätt

Jan-Olov Andersson om Harriet Anderssons dag i ”Stjärnorna på slottet”

NÖJE

En elak mamma som slog och band fast henne. En känd skådespelare/regissör som misshandlade henne. En jobbig skilsmässa och vårdnadstvist.

Trots mycket mörker, kändes Harriet Anderssons avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” ändå upplyftande på något sätt. För vilken häftig och stark kvinna vi fick möta.

Vad var bra?

Harriet Anderssons dag var toppklass från början till slut.

Från den inledande champagnefrukosten, till slutet där hon förklarade att hon var nöjd med sin karriär, att hon sedan en tid tillbaka stolt har ställt upp sina priser i fönstret, samtidigt som hon sedan självkritiskt avslutade karriärsammanfattningen så här:

– Sedan har jag gjort lite skit ibland, man måste ju försörja sig.

Berättelsen om hennes liv var dramatisk på alla tänkbara sätt.

En elak mor som slog och band fast henne. Någon form av sexuellt övergrepp när hon var ung flicka. Många spännande möten i sitt jobb som skådespelerska, som ledde till att hon levde med några av våra mest kända skådespelare och regissörer; Per Oscarsson, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner. Den sistnämnda utnämnde hon till sitt livs kärlek.

Där fanns fler starka partier. En skilsmässa och vårdnadstvist. Förhållandet med Gunnar Hellström som präglades av att han slog henne.

Det märkliga när programmet är över, trots att det har berättats om rätt många hemska saker, är att man ändå känner sig upplyft, över att ha fått möta en så häftig och stark kvinna. Någon man inte sätter sig på. Någon som inte tar skit.

Det – plus att Harriet Andersson förstås är en lysande berättare – gjorde det till ett av de allra bästa programmen i hela ”Stjärnorna på slottet”-historien.

Vad var dåligt?

Egentligen ingenting. Skulle i och så fall vara att vi aldrig fick veta varför det tog slut med Jörn Donner.

– Det är en senare fråga, men… det är den bästa jag har levt med, sa hon.

Sedan återvände hon (eller tv-producenten?) aldrig till den frågan, ställd av Özz Nûjen.

Kvällens snyftare

Här blev det inga tårar, varken från Harriet Anderssons sida eller från någon annan.

Hon berättade i och för sig att hon har gråtit, många gånger, ofta när hon stått i duschen, för då märker hon inte tårarna på samma sätt.

Annars sa hon att hon har en förmåga att lägga saker bakom sig:

– Jag har den lilla egenheten, det jag inte vill älta, jag öppnar en lucka i bakhuvudet och skyfflar ut det. Jag ältar inte, det blir så tråkigt, man blir en tråkig människa för andra.

Kvällens Åh fan!

Att hon gick ensam på bio regelbundet som 4-åring!

Att hon blev utsatt för något slags sexuellt övergrepp som ung flicka.

Att Gunnar Hellström var en sådan elaking och att hon skulle berätta det inför kamerorna.

Herregud, hela programmet var en lång rad av överraskande Åh fan-historier.

Kvällens replik

Det fanns många dräpande repliker att välja bland. Men den här tar priset.

När Harriet och Ingmar Bergman ska dricka te och äta smörgås tillsammans, under inspelningen av ”Sommaren med Monika”, kastar han sig plötsligt över henne och kysser henne. Väldigt fumligt, enligt Harriet, som vräker ned honom och kysser honom lite mer ordentligt.

Han ser livrädd ut och blir alldeles vit i ansiktet. Då säger Harriet:

– Står du inte pall för en slät?

Kvällens mest saknade

Filmen från Oscarsgalan 1962.

Hade legat gömd i något skrymsle hemma hos Harriet i åratal. Plockades fram, fixades till och visades när pressen fick se tio minuter långa avsnitt ur varje program av ”Stjärnorna på slottet” i december i fjol.

Harriet var på plats i Los Angeles och tog emot priset för bästa utländska film för ”Såsom i en spegel”, då Ingmar Bergman själv inte ville eller hade tid att åka. Hon är (givetvis) väldigt vacker, snubblar lite sött på väg upp till podiet och håller ett kort tal.

Tyvärr fick filmen inte vara med i hennes program av rättighetsskäl.

ARTIKELN HANDLAR OM