Ibland vill man tro på magin

NÖJE

Försvinner magin?

Nya dvd kanske avslöjar för mycket.

När vi vet hur något går till tappar det mystiken.

I veckan kom "Pearl Harbor" i en omfattande box med fyra dvd. Bland annat visas pedagogiskt skillnaden mellan hur den färdiga filmen blev - och hur det såg ut när scenerna spelades in.

Den som varit på en filminspelning vet att det inte är förtrollande. Lång väntan och mycket fusk för att få till en scen där bilden beskärs så att den tråkiga verkligheten bredvid skådespelarna inte syns. Sedan fylls de bleka färdiginspelade scenerna med specialeffekter och musik och vips luras ögonen och vi tas med till en annan värld.

"Pearl Harbor" har ett utmärkt tillägg, där man dessutom kan välja olika ljud till de här actionsekvenserna.

Det kommer många dvd nu som visar hur tricken går till. Regissörer berättar och förklarar. Och det är bra. Lärorikt.

Men någonstans kanske filmens förmåga att förföra tas bort. Vi vill tro på trollkarlen från Oz. Vi vill inte se den lille löjlige gubben bakom skynket.

För några år sedan blev världens magiker ilskna när en tv-serie avslöjade hur trollerier gick till. Och det är förstås mindre spännande om man vet hur Joe Labero delar damer i 17 bitar eller försvinner från A till B utan att passera Gå.

När jag var yngre och älskade sånger passionerat hände det att jag lärde mig sjunga sångerna och spela dem på gitarr. Ibland var det då som om luften gick ur de älskade melodierna, som om det var bättre att inte veta. Inte se hur tonerna var byggda, kanske inte ens riktigt uppfatta texten. Bara drabbas av känslan och uttrycket. Inte bryta ner det i detaljer.

Vi människor gillar att läsa intervjuer med människor som lyckats med något. Skådespelare eller musiker eller andra som gjort något vi kanske också vill göra. Intervjun är ett sätt att försöka fånga hur och varför.

Som om det finns ett recept.

Men ibland är det skönast att inte veta. Att bara svepas med, förföras av en illusion. Tro på magin.

Och de bra filmerna får oss att försvinna någon annanstans. Vi ser inte linorna som får actionhjältarna att sväva. Vi ser inte Paul Newman och Tom Hanks i den magnifika "Road to Perdition", vi ser två gangsters i 1930-talets USA.

Summan är större än de enskilda bitarna. Som när 14 musikanter och två sångare kommer samman från olika håll och blir Benny Anderssons orkester och får till ett sällsamt sväng i sommarnatten.

Hur? Jag vill inte veta. Bara dansa.

Orsaker till extas

Jens Peterson [email protected]

ARTIKELN HANDLAR OM