Filmstjärnorna är lika bra på teatern

Läs Jens Petersons krönika

NÖJE

Helen Mirren fick en Oscar för rollen som drottning Elizabeth.

Nu kan man se henne som drottningen på scen i London.

Hon är magnifik i ”The audience”.

Jens Peterson.

Pjäsen är skriven av Peter Morgan, som också gjorde filmmanus till ”The queen” och ”Frost/Nixon”.

”The audience” handlar om hur Storbritanniens drottning tar emot premiärministern varje tisdag 18.30 och informeras om läget i politiken. Den hoppar fram och tillbaka i tiden när vi möter alla från Winston Churchill 1952 till dagens David Cameron, Margaret Thatcher och Harold Wilson.

Den sistnämnde, labourledare som formade landet under 1960-talet, är tydligen en av den riktiga regentens favoriter.

”The audience” är mycket underhållande. Intressanta och kvicka scener där drottningen framstår som street smart och full av humor. Helen Mirren är fantastiskt som Elizabeth i olika åldrar, och hon är omgiven av bra motspelare.

Det är tryck på biljetterna och rätt slutsålt, men med lite tur kan man lyckas i teaterns kassa. Där finns också möjligheten att köpa ståplats. 10 pund för att stå längst bak på parkett. Ett fynd för stjärnteater.

Nu kan man också se Judi Dench och Ben Whishaw i London. ”Peter and Alice” handlar om hur förebilderna till Peter Pan och Alice i underlandet möts 1932. ”Skyfall”-publiken känner också de två skådespelarna som Q och M.

Just nu står bland andra Kristin Scott Thomas, Rowan Atkinson, James McAvoy och Rupert Everett på scen i London. I sommar kommer Daniel Radcliffe i ”The cripple of Inishmaan”.

Den som planerar en semester i New York kan se Tom Hanks på Broadway. Han gör huvudrollen i Nora Ephrons ”Lucky guy” till i juni.

I New York såg jag Al Pacino i ”American buffalo” 1983 och härom året en mognare Pacino i ”Köpmannen i Venedig”. Jude Law i ”Hamlet”. Daniel Craig och Hugh Jackman i ”A steady rain”.

Föreställningarna blir inte bättre för att skådespelarna är kända filmstjärnor. Men ofta har de stora namnen gott omdöme och väljer bra sammanhang att spela med i. Och har stark utstrålning på scen.

De är sällan stjärnor av en slump.

På bioduken får vi frusna ögonblick och närbilder. På scen nerv och närvaro och ögonblick som aldrig återkommer. En fin korsbefruktning.