Maggio nådde den absoluta toppen under tjejernas år

1 av 10 | Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
1. Veronica Maggio Rösten.
Redan med den lite charmigt vingliga debuten var det den som stod ut hos Veronica Maggio. Fem år senare, och med tre helt olika album bakom sig, är det fortfarande rösten som knyter ihop allt. ”Satan i gatan” blev sångerskans ånglok som tog henne rakt in på listor, livescener och till svenska folkets hjärtan.
NÖJE

Veronica Maggio tittar ut över Peace & Loves publikhav men ser inga ansikten.

60 000 händer är i vägen.

Det är bilden av sångerskans definitiva genombrott.

Joacim Persson.

Förmodligen är det också just här och nu Veronica Maggio inser vad hon har ställt till med. Det är bara ­eftermiddag i Borlänge, alltså knappt 07.00 med en festställd festivalklocka, när hon kliver ut som torsdagens första artist på Fantasiascenen. Peace & Love har ­slagit tidernas festivalrekord och ska några dagar senare ­berätta att det är 50 000 på plats. Det är svårt att överblicka den enorma massan men att drygt hälften är på plats för att se årets mest självklara svenska stjärna är en sansad gissning. Folk dansar. Jublar. Skriksjunger sig igenom låtarna.

Allra mest tagen över uppslutningen är Maggio själv. ­Ödmjukt, vackert och uppriktigt överväldigad kan sångerskan knappt ta in att alla kommit för att se henne:

– Det här är helt sjukt. Det är väldigt svårt att stå här och se cool ut just nu.

Det är ett av de där genuina ögonblicken då man tar till sig en artist ännu lite mer. Maggios folkliga genombrottsår var kanske väntat efter succén med förra ”Och vinnaren är ...”, de nya låtarna hade belägrat Spotifys topplistor och på några månader redan omfamnats av radiosfären. Ändå står sångerskan häpen inför gensvaret. Nästan darrar på rösten.

Att Veronica Maggio gjorde allra störst avtryck under det svenska musikåret 2011 är däremot logiskt på fler sätt än att ”Satan i gatan” är ett album fyllt med hits. Det har varit tjejernas år. Uppdelningen är möjligen ­både förlegad och förkastlig men just här, när det kommer till att så många kvinnor har dominerat musikåret, kostar jag på mig att vara konservativ.

För den positiva trenden bottnar i att antalet före­bilder har ökat. Artister som Lykke Li gör grym musik och kryssar mellan Jay Leno och­ David Letterman. Robyn fortsätter sitt ständigt pågående segertåg och gör historiska framträdanden på ­”Saturday night live”. Unga begåvningar som Rebecca & Fiona och First Aid Kit visar vägen i vitt skilda genrer. Entusiastsatsningar som Popkollo bygger från grunden och ”Idol” vaskar fram sångerskor som inspirerar andra. 

Allt spelar in när vi ser tillbaka på 2011. Ett år då ­antalet starka kvinnliga svenska artister är större än det någonsin varit.

Det där andra, att vi vill se mer jämvikt på festivaler och scener, får vi på sikt på köpet.