Melankolisk musik – pepp eller depp?

Kozelek.
NÖJE

Den eviga frågan.

Frossar vi i melankolisk musik för att vi är sorgsna eller blir vi deppiga just därför?

Jag är en av dem som måste ljuga om jag ska leva upp till den romantiska vägen till journalistyrket. Jag har varken känt det ”som ett kall” eller ”älskat att skriva ända sedan jag var barn”.

Det bara blev så här. Det var roligare än det som var tråkigare. Jag råkade dessutom vara bättre på det.

Som om jag inte vore bastard nog har förebilderna i yrket varit få. Jag har uppskattat många men sällan idoliserat någon. Likadant med texter, få har jagat mig.

Men en urklippt krönika tillhör undantagen. Den har överlevt flyttar och förhållanden och finns säkert fortfarande gömd i någon fuktbiten banankartong. Skriven av en då avlägsen fixstjärna på Den Stora Kvällstidningen var texten kanske krönikörens sätt att skicka en avklädd hälsning till ett ex, en vacker bagatell för andra. Mig träffade den av olika anledningar stenhårt i magen.

Numera har jag skribenten några skrivbord bort och just den här Virtanen-krönikan bubblar upp igen när jag med en dåres envishet överdoserar Mark Kozeleks nya album ”Benji”. I texten drev Fredrik en tes om att jakten på de deppvidrigaste låtarna alltid blev en evighetslång väg ur kärleksångesten. Ett fördärv. Ett gift.

För mig har Kozelek alltid funnits i de där stunderna. Med sin dova röst, plågade mörker och perfekt formulerade lyriklidande. Det är en kärlek som överlevt vänner, trender och åtskilliga skadeskjutna liveminnen. Tveksamma konserter då amerikanen mest har ägnat sig åt att gubbskälla på fansen. På nya Sun Kil Moon-albumet drabbar han hårdare än på mycket länge. Allra mest berörd, nästan knäckt, blir jag av den tio minuter långa ”I watched the film The song remains the same” där Kozelek förlikar sig med sin dystra själ.

”I’ve discovered I cannot shake melancholy

For 46 years now I cannot break the spell

I’ll carry it throughout my life and I’ll probably carry it down”

Låten blir både ett svar och en sorg. Alla väljer inte det tunga vemodet. Det följer oss genom livet oavsett.

FAKTA

”I watched the film The song remains the same”

(Sun Kil Moon)

Nog sagt.

”Allt ska försvinna”

(Robert Hurula)

Mattias Alkbergs punkintegritet, Håkan Hellströms nerv och Love Antells driv. Solodebuterande ­Robert Hurula har bevisligen något stort på gång.

ARTIKELN HANDLAR OM