Publikrekord i all ära – men vem är bäst?

Joacim Persson har tröttnat på festivalernas skryt

NÖJE

Förra året blev Bråvalla störst men i maj gick Stockholm Fields om fast nu är Bråvalla störst igen.

Festivaltupparnas fäktning om de galnaste publikrekorden når ständigt nya höjder.

Nu får de gärna börja skryta om vem som är bäst i stället.

Under Almedalsveckan på Gotland håller Studiefrämjandet ett i­ntressant seminarium om just festivalsituationen i Sverige. Med en rapport från Linnéuniversitetet i ryggen är temat att den festivaldöd som vi tidningar skrev om inte alls var någon festivaldöd trots att flera festivaler dog. Lite som Hasse & Tage-sketchen om Harrisburg. Men kärnan i föredraget är desto mer intressant. Rapporten slår fast att svenskarna aldrig har gått på festival så mycket som under 2013, men bakom musikfesterna står allt mer sällan en ideell arrangör och förening. Varken när det gäller mindre eller större arrangemang.
 

Det är förstås oerhört tråkigt och något som verkligen börjar märkas på den svenska festivalkartan. Visst finns det en kraft i att samla enorma mängder människor på en och samma plats som på den pågående Bråvallafestivalen, inte minst för festens skull. Har massor av fina minnen från Peace & Loves rekordår, Ullevimässor och alla andra tillfällen då fansen räknas i tiotusental.

Men många av mina största musikupplevelser har utspelat sig på betydligt mindre scener och arrangemang, som förra helgen då Slayer gjorde en unik klubbspelning på KB i Malmö. Eller de gånger festivalarrangören har gjort allt för att besökarna ska få en så fantastisk upplevelse som möjligt. Way Out West har varit i framkant länge, danska Copenhell längtar jag redan tillbaka till och många av just de där ljuvliga föreningsbyggda festivalerna som Arvika och Hultsfred har för alltid byggt ett permanent tältläger i minnet. Sällan har det handlat om hur många som var där.
 

Med 850 personer på plats och ett biljettpris på runt 500 kronor finns det garanterat betydligt effektivare sätt att tjäna grova pengar på en konsert än att trycka in ett världsband som Slayer på en trång klubb. För frågan är vem som är den riktiga vinnaren när de stora livedrakarna presenterar sina nya festivalrekord. Vi besökare eller arrangören?

LYSSNA PÅ

Kristofer Åström.

”All lovers hell”

(Kristofer Åström)

I dagarna släpptes sångarens tre första soloalbum på vinyl, för första gången. Bra tillfälle att återupptäcka låtar som den här bitterljuva Luleåbluesen.

”Poor young man’s heart”

(Kristofer Åström)

Eller varför inte det här charmigt valpiga spåret från debuten.

ARTIKELN HANDLAR OM