Jag får inte nog av viskande män

Nick Drake kunde viska som få.
NÖJE

De viskande männen.

De sorgkrossade, viskande männen.

Aldrig tycks jag få nog av dem.

Kanske en akustisk gitarr. Ett enkelt, nästan demo­liknande arrangemang. Och så den där sköra, plågade rösten som alltid låter inspelad mitt i natten med en ständig rädsla för att grannarna ska vakna.

Och det är något monumentalt stort med musik som knappt hörs. Såna där sovrumtassade sånger som nästan alltid kommer ur en bottenlös smärta eller sorg. Kärlek som har tagit slut. Människor som har försvunnit. Vänner som är borta. Påtvingad ensamhet.

Nick Drake kunde verkligen konstformen. Justin Vernon reste till en avlägsen stuga och förvandlade ett hjärtskärande uppbrott till den spartanskt inspelade Bon Iver-debuten. Då och då återvänder jag till Paus, Jocke Bergs och Peter Svenssons melankoliska projekt. Och jag minns fortfarande hur uppriktigt tagen jag blev av Elliott Smiths ”Either/or” första gången jag hörde de varsamt kompade sångerna.

Därför är det heller inte konstigt att Sufjan Stevens nya album ”Carrie & Lowell” har knockat mig den här våren. Här finns precis samma folknakna berättande. Med ett avstamp i försiktigheten från hans tio år gamla album ”Seven swans” gör 39-åringen en bedövande sällsam resa. Till den tidiga barndomen och med styvpappan Lowell och det milt sagt komplicerade förhållandet till sin nyligen avlidna mamma Carrie som kärna. Mamman led av schizofreni, depression och alkoholism och lämnade familjen när sångaren bara var ett år gammal.

Mörkret är aldrig längre bort än en textrad eller ett ackord.

Orden hade säkert svidit hårt även om arrangemangen i stället varit pompöst överdådiga eller hårt elektroniska. Sufjan Stevens gör inget på 44 minuter som kan kallas unikt. Ändå är de elva lågmält, röstdubbade låtarna nästan omöjliga att lägga ifrån sig.

Precis som de flesta andra albumen med sorgkrossade, viskande män.

FAKTA

LYSSNA PÅ

”None of these things” (The Damnwells)

”Looks like oyu gonna take the easy way out”. Ny smärtsam hejdå-ballad från mina sluggerfavoriter i Damnwells.

”Death with dignity” (Sufjan Stevens)

Jag har inte hört något låta så mycket som Elliott Smith på ”Either/or” sedan ... Elliott Smith på ”Either/or”.