Grisen i säcken på WOW gäckar mig

Joacim Forsén drivs till vansinne av spekulationerna

NÖJE

Grisen. Den där förbannade Way Out West-grisen.

Som den gäckar mig.

Foto: Jonas Bilberg
Anders och Peter Stenberg i Deportees.

Det har pågått i dagar nu. Vi spekulerar. Tänker i långa, snåriga banor för att hitta svaret. I bästa fall också något slags lugn. Mer troligt ännu en ångeststen att släpa omkring på.

Allt handlar om nästa veckas hemliga klubbspelning på Pustervik i Göteborg. Way Out West värmer upp med en exklusiv onsdagskväll där ”en världsartist spelar på en liten intim scen”. Arrangören kallar klubbgiget för ”Needle in the hay”, en slags grisen-i-säcken-kväll. Uttryck som ”en högst ovanlig spelning” och ”en unik möjlighet att se något stort i ett litet format” förekommer.

Konceptet är givetvis genialt och givetvis är biljetterna slut. Framför allt verkar alla för en gångs skull hålla tyst. Det mer normala är att de ”hemliga” gigen bara är ”hemliga” nog för att vi kvällstidningar ska kunna rapportera fräsigt om nattens ”hemliga” spelning dagen efter.

Men den här gången? Ingen verkar vilja läcka hemligheten. Kanske om några dagar, vad vet jag, men just nu är nästa veckas höspelning ett mytomspunnet väsen.

Med det har jag målat upp en kväll som det kommer att pratas om i decennier. Ska Hellström framföra hela ”Ett kolikbarns bekännelser”? Kommer The Soundtrack Of Our Lives att återuppstå? Gör Florence + The Machine ett tidigt besök inför den riktiga Way Out West-konserten? Är det Lykke Li? Broder Daniel? Ska Refused klubba sönder Pustervik?

Jag älskar såna här grisgig, så länge jag själv är på plats. Och det är just det som är problemet. Varken jag eller Markus Larsson kan åka dit. Jag hinner inte till Göteborg och Markus ska jobba på Rockbjörnen.

Det är alltså fullt möjligt att vi båda står och kollar när ”Kvinnaböske” delar ut pris i Kungsträdgården medan Patti Smith smyger upp på Pustervikscenen, i sällskap av First Aid Kit. Eller hoppar Beck upp?

Hela situationen håller på att driva mig till vansinne.

Så plötsligt känner jag lugnet. Ett tillfälligt styng av lättnad, helt och hållet byggt på min vän Jannes skenande fantasi och våra allt mer yviga spekulationer.

”Kanske är det Offspring”.

FAKTA

Lyssna på

”Love me like I’m gone”

(Deportees)

Repeat. Repeat. ­Repeat. Repeat. ­Repeat.

”Tokyo”

(Lianne La Havas)

Slick sovrums-r’n’b för snusk eller mörka bilnätter.