Så bra var Metallicas spelning – låt för låt

Slog publikrekordet med en bra dag på jobbet

Foto: ANDERS DEROS
NÖJE

GÖTEBORG. Showen är bantad och pyrot har brunnit inne.

Det mest häpnadsväckande är att en vitklädd hejaklack tar upp halva scenen.

Med det blir Metallicas återbesök på Ullevi en bra dag på jobbet. Varken mer eller mindre.

Turnén har som många redan påpekat märklig tajmning. Att Metallica som de flesta andra i musikbranschen har upptäckt att pengarna inte rullar in som de ska och därför försöker tjäna pengar på att spela live är kanske inte så konstigt.

Det är svårt att klandra dem när det gamla thrashkollektivet dessutom fyller hela Ullevi med fans och metaleufori.

Det underliga är i så fall hur de gör det. Utan vare sig nytt material eller en majestätisk show väljer Metallica att göra en stabil genomresa i karriären där överraskningarna mer handlar om när i setet låtarna dyker upp än om de gör det.

Och jämfört med förra Ullevidrabbningen – då bandet hade finkalibrerat klassikerkavalkaden med rent guld som till exempel en oförglömlig "The call of Ktulu” – når återbesöket inte alls samma gåshudsfräs.

Mest bisarrt är hur bandet har låtit fansen bli dekor till nya turnén. Ett 50-tal medlemmar ur Metallicas fanclub fyller halva scenen som ett helvitt lag ur TV4:s "Körslaget”.

Det är svårt att se poängen, mer än att det säkert är mäktig upplevelse för de fans som får stå och svettas med sina idoler. Men knappast för resten av de 63000 besökarna.

Det är, som många andra av aktiebolaget Lars Ulrich och co:s idéer det senaste decenniet, en fin tanke i teorin. Men den kanske borde ha stannat just där. Att se Kirk Hammett knåda sin gitarrhals mot några glada svenska fans är kanske inget att visa upp på Instagram direkt. Det blir varken ett lyft för showen eller kul för resten av publiken.

Men dåligt är giget förstås aldrig. Med en perfekt sommarkväll som kuliss imponerar framför allt James Hetfield med en röst som är lätt att göra sig rolig över men som övertygar i nästan varje sekund. ”Sad but true” väger mer än hela arenan.

Balladerna, framför allt ”Nothing else matters”, är bitvis omtumlande. ”Battery" får åtminstone något oväntat en plats i låtlistan, redan som tredje låt. ”The day that never comes” smäller mer än någonsin. Showen är enkel, men också vackert ljussatt med laser och intensivt och pricksäkert ljus.

Det är egentligen bara känslan av att en Ullevispelning gärna får välta en, inte bara leverera ett liveband av världsklass. Det vet vi redan att Metallica är.

FAKTA

Metallica på Ullevi

Publik: 63 036 personer – största publiksiffran någonsin för en hårdrockskonsert i Sverige.

Längd: Drygt två timmar.

Bäst: Balladerna och ”Master of puppets". Och att James oftast sjunger helt fantastiskt.

Sämst: Sämst och sämst ... den vita väggen av fans är mest bara obegriplig. Hellre då en intim pit nästa gång.

Konserten låt för låt

”Fuel”

Metallica väcker Ullevi med en laddad öppning i intensivt, eldigt och blodrött ljus. En skön väckarklocka för kvällen.

”For whom the bell tolls”'

Klassikern låter riktigt övertygande, Trujillo krabbar scenen och James piskar upp allsången redan nu. Stark.

”Battery"

Så befriande att få den här, i alla fall, något överraskande "Master of puppets"-bomben. Stenhård. Får dessutom igång de som syns mest på scenen – det vill säga de 50 inbjudna fansen.

”King nothing"

Stabilt levererat. Men det är svårt att förlika sig med Lars majestätiska baskagge och James förvånansvärt låga sång.

”Disposable heroes"

Mäktigare låt än den låter i kväll. Riffen kör över oss, men trummorna pendlar mellan dånande tunga och knappt hörbara i de snabba partierna. James sjunger svinbra.

”The day that never comes”

James – i sentida Metallicas vackraste intro – öppnar vid de vitklädda fansen på scenen och fortsätter att röstbriljera. ”Death magnetic”-bidraget är faktiskt ruggigt mäktig i kväll.

”The memory remains”

Pålitlig arbetshäst live som förstås gör sig perfekt med Ullevi-allsång.

"The unforgiven”

James plockade nylongitarr är så volymmaxad att det smäller i ljudanläggningen. Det är märkligt och dödar en del stämning i den här vackra klassikern. Men låten ... fortfarande omtumlande.

”Sad but true”

Så betongiserad i kväll att den svarta låten får Ullevi-bygget fjäderlyfta mot himlen i jämförelse. Stor stund.

”Turn the page"

Rob gör en överjävlig basuppvisning, så lågfrekvent att jag gör i byxan. Sen övergår basgasmen i en sömnig version av Bob Seger-covern. Synd.

”The frayed ends of sanity"

Oväntat tam och Metallica förmår bara de närmaste raderna att tagga till.

”One”

Förstås kvällens snyggaste nummer, med lasrade spjut över publiken och svartvita soldater i slow motion över skärmarna.

”Master of puppets”

Publiken tar emot den episka thrash-klassikern med kvällens hittills största jubel. Trumfladdrig men förstås omöjlig att inte knäckas av ändå. Laddat på scenen nu, dessutom.

”Fade to black"

Stabil uppvisning av en annars helt omtumlande låt. Lite fattig.

”Seek & destroy"

Metallica allsångsavslutar, tajt och engagerat.

Extranummer

”Whiskey in the jar”

Den helt utjatade covern låter lite roligare än väntat i kväll. Och givetvis mest uppskattad på hela setlisten.

”Nothing else matters”

Sjukt fin version, perfekt ljussatt med laserstrålar som skjuter mot himlen och Hetfield filmad uppifrån. Här visar sångaren än en gång upp sin röst i storform.

”Enter sandman"

Bandets miljardindustri till låt får ett hav av svarta badbollar och ett av publikens största stöd som kuliss. Värdigt och rimligt avslut.