Allt spricker under premiären

Bryan Cranston räddar tillställningen

1 av 3
Cranston, Kruger, Bratt och Leguizamo på New York-premiären.
NÖJE

NEW YORK

Bryan Cranston vinkar, Benjamin Bratt ler från öra till öra och Diane Kruger bugar.

Stoltast på scenen är ändå regissören med paljettslagen på den svarta kavajen, Brad Furman.

Sen spricker allt på galapremiären av ”The infiltrator” i New York.

Vi är på biografen AMC Loews vid Lincoln Square på Manhattan.

Det är glassig lansering av Furmans filmatisering av Robert Mazurs biografi från 2009, ”The infiltrator”.

Handlingen kretsar kring ett livsfarligt, flera år långt uppdrag, där Mazur utgav sig för att vara pengatvättare för att komma åt colombianska knarkmaffian som varje vecka smugglade in 15 ton kokain till USA.

En premiär i New York är lite av en big deal, speciellt i jämförelse med Los Angeles där det arrangeras flera varje vecka.

Således är den röda mattan mer packad, gästerna bättre klädda och stämningen i salongen mer uppskruvad.

Det börjar bra.

Furman har fått alla skådisar, från ”Breaking bad”-stjärnan Cranston till Kruger och John Legauizamo att dyka upp.

Under en rad av superlativ välkomnas de upp på scenen där Furman berättar om den långa och svåra resan för att få dramat gjord.

Publiken applåderar.

Sen börjar filmen.

20 minuter in på premiären dyker de första latinamerikanska knarksmugglarna upp. De pratar spanska.

Men översättningen till engelska syns inte på duken. Vi ser bara toppen på det som ska vara den vita textraden.

Folk ropar i protest, någon annan visslar. Furman hoppar ur sitt säte och försvinner ur salongen.

De tekniska problemen fortsätter i tio minuter. Vi skruvar på oss i bänkraderna, oförmögna att hänga med i handlingen.

Sen stannar filmen och ljuset tänds.

– Tekniska problem, förklaras fadäsen.

Flera gäster lämnar sina platser. Några går hem eller tjuvstartar efterfesten på Lavo.

Vi hänger kvar.

20 minuter senare joggar Furman fram till scenen. De gyllene slagen slår i takt med stegen.

Stressat förklarar han att allt ska vara löst.

Innan han hinner sätta sig backas filmen tillbaka, till scenerna innan droghandlarna.

I bänkraderna stönar åskådarna och tittar på klockan.

Då räddas tillställningen av Cranston, som reser sig och skämtsamt ropar:

– Njut av den långa och svåra resan.

Folk skrattar.

Filmen är bra. Och det här är trots allt en premiär vi kommer att minnas.

ARTIKELN HANDLAR OM