En seg show utan humor

NÖJE

Självklara val.

Seg show.

Grammisgalan är sig lik.

Moneybrother stod för kvällens mest explosiva framträdande.

Det är som det är.

En direktsänd firmafest.

Med liveuppträdanden och putslustiga skämt som skulle behöva hjälp av förinspelade burkskratt.

Däremellan fördelades de mest estetiska priserna - kategorierna jazz, dansband och schlager med flera fick som bekant nöja sig med att spela i division två på Tyrol - ungefär som förväntat.

Robyn och Laleh fick exempelvis tre välförtjänta Grammisar var. I och med det satte branschen en guldmedalj runt halsen på den kritikerhyllade attityden "gör-det-själv".

Men det hade givetvis varit uppfriskande om juryn också hade vågat lyfta fram mindre etablerade namn.

De hade chansen att belöna både Jenny Wilson och Frida Hyvönen men tog den inte.

Så länge överraskningarna uteblir och showen saknar humor och tempo är Grammisgalan inget viktigt pris.

Det är en trevlig pausunderhållning i väntan på nästa nyhetssändning eller tv-serie.

Noterat:

Darin fick ett konstigt specialpris för årets ringsignal. Det hade inget att göra med Grammisgalan - kategorin existerar inte - men redovisades ändå. Varför? Säg det.

Moneybrother gjorde det mest

minnesvärda och explosiva fram-

trädandet.

Artisterna sa "tack" 2567 gånger.

Robyn slog hela världen med

häpnad- nåja-när hon tog emot

sitt första pris i direktsändning. Hon gick upp på scenen utklädd till en purjolök.

Cecilia Frode pratade och pratade och pratade. Under tiden släntrade hennes poäng ut till baren och beställde en drink.

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM