Jessicas stol saknar karisma

NÖJE

KARLSKRONA

Nervositet.

Fenomenet har fått en ny ambassadör.

Hon heter Jessica Andersson.

Det knyter sig.

Den minimala koreografin är stel och trampar vatten. Och Jessica Anderssons gimmick - en svart stol - kommer nog aldrig att få specialskrivna sketcher i framtida schlagerprogram på SVT. Dess karisma är inte riktigt lika stark som Lena Philipssons odrägliga mikrofonstativ.

Alla som läst den utmärkta intervjun som Jessica Andersson nyligen gjorde i magasinet Café kan förstå varför hon är spänd.

Hon flyr från mycket.

Rött vin i pappersmuggar. Loger som egentligen är källarrum och konferenslokaler som flyttat ut till skogen.

Företagsgig som bland annat går ut på att sjunga Whitesnakes

"Here I go again" inför fulla bankirer.

Dessutom kan hon inte luta sig mot Fame-kollegan Magnus Bäcklunds rygg längre - deltävlingen i Karlskrona är en värdemätare för hennes fortsatta solokarriär.

I en mer rättvis värld än Melodifestivalen 2006 hade Jessica Andersson kanske kunnat lita på själva låten. Bidraget "Kalla nätter" är en riktigt snygg popschlager.

Men här finns inga såna garantier.

Så mellan repen fortsätter Jessica att öva sina steg och grensla stolen i allt mer obekväma poser.

Hela tiden med en bekymrad rynka mellan ögonen.

The Poodles dammar på med fyra baskaggar, nazgûlskrik, en gong-gong, eldkvastar och hårmanar som lyckas vara längre än en genomsnittlig arbetsdag i Kiruna.

Det är väldresserad pudelmetal.

The Poodles presenterar det slutgiltiga beviset på att hårdrockfestivalen Sweden Rock och schlagern är lika som bär.

Avdelning kalkonrekvisita:

Mot slutet av sitt bidrag slingrar Kayo runt på en väldigt stor och väldigt brun toalettsits.

Väldigt konstigt.Larssonsläckraste

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM