Ark svänger som rondeller

NÖJE

The Ark ?

Behöver egentligen inte säga mer.

Gruppen har inte anpassat sig ett dugg.

Deras bidrag, ”The worrying kind”, är en glammig rockbomb som bland annat lånar friskt från 70-talshiten ”Love grows (where my Rosemary goes)” med Edison Lighthouse.

Ark lyfter verserna från ”Love grows” och omvandlar dem till en rungande boogierefräng.

Men när Ark skruvar låten som Marc Bolan dyker det upp fler ekon från pophistorien: Bowie, Mott The Hoople, Status Quo, ja, till och med ABBA.

Efter första lyssningen känns inte ”The worrying kind” tillräckligt slagkraftig.

Men sen kommer gruppens första repetition... och alla bitar faller på plats.

Precis som på presskonferensen uppträder The Ark som om vi ska vara tacksamma för att få se dem, inte tvärtom. Det är väldigt uppfriskande i en genre som kan vara kväljande korrekt och bussig.

Jepson, Martin Axén och Lars Ljungberg ställer upp sig i salta gitarrformationer. Medan Ola Salo utnyttjar hela scenen. Han dansar fram och tillbaka, går ned på knä ute på rampen, springer upp för trappan och åker hiss.

Efteråt sammanfattar repetitionernas och tv-sändningarnas dirigent, Henrik von Zweigbergk, uppvisningen bäst:

– Ja, så kan man också soundchecka.

Allt jag beskriver här ovan var alltså en ljudrepetition, ett inledande test där artisterna brukar stå i ett mörkt hörn och sjunga upp rösterna.

Lägg till en fullskalig ljusshow, en ännu mer inspirerad Ola Salo i bar överkropp och Melodifestivalens största behållning – sprakande fyrverkerier.

Då förstår ni kanske vad som sker i de följande tre omtagningarna.

Det svänger som fyra rondeller tillsammans.

Resten av bidragen och artisterna då?

På grund av överlägsna The Ark fick de inte plats i krönikan i dag.

Vi tar det sen.

I morgon är en annan dag.

Markus Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM