Filmen som ingen trodde skulle bli av

Aftonbladets nöjeskrönikör Markus Larsson spanar på popkulturen

Foto: Twentieth century fox, UIP
Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i den klassiska scenen i fören på "Titanic" – och i "Revolutionary Road" som har svensk permiär 30 januari 2009.
NÖJE

Fartyget Titanic sjönk.

I verkligheten och på film.

Men snart återvänder filmhistoriens populäraste kärlekspar – Kate & Leo – i en film som ingen trodde skulle bli av.

Skriven av en fantastisk författare som ingen läste.

Sist vi såg dem höll de på att huttra ihjäl i Atlantens iskalla vatten.

Och när Kate Winslet släppte taget om Leonardo DiCaprios hand och såg hur hans kropp sakta försvann ner i mörkret skrevs det filmhistoria mitt framför biopublikens ögon.

James Camerons blöta melodram ”Titanic” är fortfarande världens mest framgångsrika film. Enligt sajten Imdb har den dragit in över 14 miljarder svenska kronor. Bara i Sverige lockade filmen över två miljoner biobesökare.

Kates och Leos karaktärer – Jack Dawson och Rose DeWitt Bukater – har därför blivit en lika stark symbol för ung och olycklig kärlek som Romeo och Julia.

Och att de nu återförenas i kommande storfilmen ”Revolutionary road” är givetvis en händelse som media redan beskriver med stora rubriker i fet stil.

Deras medverkan är den hävstång som filmen behöver. Utan DiCaprios och Winslets stjärnstatus är det tveksamt om ”Revolutionary road” hade blivit nåt mer än ett refuserat manus.

Berättelsen är baserad på en bok av amerikanske författaren Richard Yates.

Och romanen, som nyligen släpptes i svensk översättning av Norstedts, är en perfekt konstruerad och manodepressiv tragedi i tre delar. Den handlar om hur äktenskapet mellan April och Frank Wheeler sakta faller sönder i en välmående förort i 50-talets USA. Att läsa den är som att stirra rakt in i människans mest ångestladdade hjärta.

Många har velat filma ”Revolutionary road” ända sen boken publicerades 1961. Men ingen har vågat. Ingen har trott på att publiken klarar av Yates kompakta förtvivlan och bittra humor.

Tills nu, vill säga, när regissören Sam Mendes äntligen förvandlar boken till en förmodad blockbuster. På papperet är Mendes ett perfekt val. Hans genombrott ”American beauty”, där Kevin Spacey exploderar i en hysterisk 40-årskris, är inget annat än en två timmar lång hyllning till Richard Yates.

När filmatiseringen av ”Revolutionary road” har premiär i USA den 26 december är det inte bara tio år sen som DiCaprio sträckte ut Winslets armar i en klassisk scen framme vid Titanics för. Det blir förhoppningsvis också en upprättelse för Yates författarskap.

Efter debuten ”Revolutionary road” fortsatte han att skriva och ge ut böcker och noveller som blev våldsamt hyllade av namn som Kurt Vonnegut, Raymond Carver och Joyce Carol Oates.

Men Yates var ändå bara en angelägenhet för andra författare och litteraturkritiker. För den stora och breda publiken var han osynlig.

Karriären mådde inte bättre av att Yates, enligt Blake Baileys biografi ”A tragic honesty”, var ett oberäkneligt och reaktionärt praktsvin som med jämna mellanrum söp sönder sitt liv och förstånd.

I stället blev han den amerikanska litteraturens bäst bevarade hemlighet. En författare som entusiaster och bokmalar i många år bara har hittat på antikvariatens dammigaste hyllor. Och som de sedan i förtroende har skickat vidare till sina närmaste vänner och kollegor. Ofta med tom blick och darrande underläpp.

Jag vet. Jag har länge varit en av dem.

De flesta av Yates historier utspelar sig mitt under efterkrigstidens obarmhärtiga optimism. Allihop är obehagligt bra. De handlar om människor som överskattar sina egna förmågor, som är så rädda för att vara ensamma att de uthärdar hemska inrutade liv och relationer, som förlorar och misslyckas och aldrig uppfyller sina drömmar.

Känns det igen?

Att ”Revolutionary road” blir film i år är kanske det starkaste beviset på att Richard Yates böcker speglar vår egen tid, trots att flera av dem skrevs för mer än 30 år sen.

Men Yates får själv inte uppleva sin renässans.

Han dog i ett motellrum i Alabama, 1992. Utblottad och ensam och svårt lungsjuk. Hans arv bestod av två äktenskap, tre döttrar, sju böcker och två novellsamlingar.

Och han arbetade in i det sista på en bok om sin tid som talskrivare åt en ung Robert F Kennedy.

De efterlevande hittade det ofärdiga manuset i Richard Yates kylskåp.

FAKTA

Popkoll

Glasvegas Den stora händelsen nästa vecka är att James Allan och Rab Allan från Glasvegas gör ett exklusivt akustiskt set på O-baren i Stockholm. De flesta som lyssnat på gruppens debutskiva förstår varför detta är årets enda riktigt nödvändiga pr-spelning.

Eldkvarn Nånstans är Eldkvarn lika pålitliga som julafton. Kommande skivan ”Hunger hotell” inleds med en pianoballad där Plura sjunger om kyrkklockar. Resten är ett sprakande och springsteenskt tingel tangel. Och jag vill inte ändra på en enda sekund.

Butters Är säkert sist i världen. Men en sen natt råkar jag se det klassiska ”South park”-avsnittet från 2002 där seriens mest älskvärda kerub Butters äntligen får se ”Sagan om ringen”. Det är bara det att videokassetten förväxlats mot, ja, en grov porrfilm. Med resultatet att stackars Butters blir så erotikberoende att han börjar väsa som Gollum: ”My preciousss...” Dessutom leker Cartman Gandalf. Rekommenderas varmt.

The Hellacopters Efter en sista, grandios klubbspelning i Stockholm förra veckan är gruppens karriär över. Få saker kommer nånsin vara lika underhållande som Nicke Anderssons och ”Strängens” passionerade väderkvarnsposer.

Dr Wilson Han är tillbaka. Det räcker så. Alla ”House”-nördar vet vad jag menar.