Rammstein kan strunta i censur

Nöjesbladets krönikör Markus Larsson spanar på popkulturen – varje söndag

1 av 4 | Foto: Foto: Stefan jerrevång
Hultsfredsfestivalen 2002. Rammsteins sångare Till Lindemann har tänt eld på sig själv.
NÖJE

Under veckan som gick blev Anna Anka större än Kalle Anka.

Killinggänget, gruppen som en gång lanserade yoghurtslalom i mataffärens kyldisk, hade premiär på Dramaten.

Och musikjournalister kunde plötsligt titta på hårdporr och kalla det för research.

– Markus, jag har nog aldrig blivit lika förlägen på jobbet tidigare.

Säger en av mina kollegor och gömmer ansiktet i händerna. Man skulle kunna tro att han förhandstittat på ett aktuellt ”Idol”-avsnitt, men nej. Inte den här gången.

Anledningen är Rammsteins nya musikvideo till låten ”Pussy”, som i onsdags släpptes på en tysk sajt som publicerar barnförbjudet material.

Mot slutet av videon iscensätter de industrirockande tyskarna ett orgieknull som visar allt. Rubbet. The full monty and the vagina, med tillhörande penetration och ett lyckligt slut.

Finsnusk, som filmen ”Shortbus”, är vardagsmat för filmkritiker. Nu har musikvärlden fått en motsvarighet.

Jag kan ha missat nån viktig milstolpe, men det är första gången som jag, i rollen som musikjournalist, kan titta på pornografiska scener och kalla det för research. Bita lite på läsglasögonens skalmar och muttra små nervösa visdomsord: ”hm”, ”se där”, ”hoppla” och framför-allt ”oj då”. Det lilla nöjet var tidigare reserverat för film- och kulturskribenter som recenserar Lars Von Trier. Eller intellektuella sexfilmer som ”Shortbus”.

Ryktet att det är bandlemmarna själva som står för underhållningen verkar däremot inte stämma. Klippningen – kön och ansikte visas aldrig i bild samtidigt – och de manliga aggregatens imponerande storlekar tyder på att det är proffs som stånkar på varandra.

På nätet blev reaktionerna svaga. Några personer tyckte, ganska väntat, att Rammstein inte gjorde nåt nytt. Vad är skillnaden mellan ”Pussy” och en hiphopvideo med 50 Cent?, frågade de sig. Nåja, jag kan ändå tycka att ännu en gräns mellan porr och pop suddas ut när en noggrant ljussatt penis får stå framför kameran i skarpt läge och, så att säga, snyta ur sig en laddning.

Men med tanke på avsändarna är videon betydligt mer intressant än chockerande. Rammstein kan enklast beskrivas som ett tungt och effektsökande konstprojekt. De brukar bland annat tända eld på sig själva när de spelar live och har skrivit låtar om nekrofili och incest.

Dessutom är videon regisserad av svenske Jonas Åkerlund. Han har med jämna mellanrum både kommenterat, kritiserat och lekt med porrens estetik i sina mer dekadenta musikvideor till, exempelvis, Metallica.

Poängen är att ett så pass etablerat rockband och en

lika etablerad regissör väljer att göra en musikvideo som aldrig kommer att visas på tv. Det skulle aldrig ha hänt för tio år sen, när MTV och ZTV faktiskt handlade om musik och dyra videor fortfarande var extremt viktigt för marknadsföringen.

Nu kan samma band och samma regissörer strunta i alla

offentliga kanaler. Publiken hittar dem ändå. Och artisterna behöver inte heller bry sig om censur och andra begränsningar. Att Rammsteins svenska skivbolag Universal tar avstånd från videon blir i sammanhanget bara en poänglös gest.

Genom att använda internets allra äldsta knep för att

generera intresse the good ol’ ”in-och-ut” kommer Rammstein säkert också att locka till sig lyssnare och fluktare som annars inte ens skulle ha tagit i bandets ”musik” med skyddshandskar och pincett.

Däribland, ehm, jag.

Och alltihop säger mer om dagens pop- och mediaklimat än tusen ejakulationer.

FAKTA

POPKOLL

”Strage text” (bok)

Under en sen efterfest på Hultsfredsfestivalens officiella partyhotell Hulingen för några år sen tappade DN:s rockprofessor Nils Hansson fattningen. Den annars så sublime farbrorn slog ut med armarna, hostade upp en konstig fransk accent genom skägget och ropade ”Le Strage! Le Strage!” så att glasen i baren trillade ner i golvet. (”Strage” uttalades ”Strangessch”, på ett ungefär).

Vi snackade musikjournalistik, och Nisses utbrott var en spontan eloge till tidningskollegan Fredrik Strage, som gått och lagt sig för länge sen. Det är fortfarande en av de finaste hyllningarna jag sett en vuxen man göra. Och jag förstår Nils Hansson. Orden räckte liksom inte till längre.

Antologin ”Strage text” innehåller intervjuer, krönikor, artiklar, reportage och recensioner som Fredrik Strage skrivit till olika tidningar och

magasin mellan 1989 och 2009. De nyskrivna och ofta självkritiska kommentarerna, som gärna kan betraktas som bonusspår, är minst lika informativa och roliga och insiktsfulla som originalinspelningarna.

Fredrik Strage är den svenska rockjournalistikens ”prince of darkness”. Och ”Strage text” borde få en Rockbjörn för årets bästa samlingsalbum.

”Where the action is!” (kommande cd-box)

Smakfullt förpackad Rhino-box med 101 stycken 60-inspelningar från södra Kalifornien. Man behöver inte ens lyssna på alla rara ”nuggets” för att förstå att det är bra. Det räcker med att läsa högt från konvolutet och låtlistan: Limey & The Yanks, ”fuzzed-out freakbeat”, The Knickerbockers, Peter Fonda, Lee Hazlewood, Beach Boys och ”Riot on Sunset Strip”.

Sonic (rockmagasin)

Jag känner mig alltid lite jävig här, men Spotify-listorna på rockmagasinets hemsida måste nämnas. Redaktionen väljer ett musikår – 1961, 1972, 1992, och så vidare – och sätter samman en spellista med 100 låtar. Svenne och Lotta och Björn Skifs får naturligtvis plats bredvid Johnny Cash och The Dictators. Hypotesen är att varje år är ett bra musikår, vilket är svårt att argumentera emot när man lyssnar. Som samlingar betraktat känns listorna betydligt modernare än, till exempel, Madonnas kommande dubbel-cd ”Celebration”.

ARTIKELN HANDLAR OM