Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Nu är vi nära apokalypsen

Markus Larsson tyder tecknen i popkulturen

Jorden går under i ”2012”, men i Markus Larssons värld är karaokesjungandet i ”Idol” samt bristen på blodsugande i ”Twilight” tydligare exempel på att slutet är nära.   Jorden går under i ”2012”, men i Markus Larssons värld är karaokesjungandet i ”Idol” samt bristen på blodsugande i ”Twilight” tydligare exempel på att slutet är nära.

I filmen ”2012” går världen under, igen.

Mest för att jordskorpan behöver sträcka på sig lite.

Men det finns tre andra tecken i tiden som tyder på att den yttersta dagen är nära:

1. ”Idol”. 2. Vampyrerna i ”Twilight”. 3. Att Kakmonstret har käkat frukt sen 2005.

Det viktigaste först.

Ibland dröjer det ett tag innan en stor nyhet sjunker in, slår rot, blommar och börjar sprida pollen.

Och att Kakmonstret till slut fick böja sig för etablissemanget och dra ner på sin allra mest älskade föda – kakor – har jag tvingats smälta i nästan fem år.

2005 rasade den medvetna hälsokostfanatismen över världen som en mycket effektiv och envis svininfluensa, kraftigt understödd av sin allierade supermakt GI-dieten.

Det innebar bland annat att producenterna bakom det amerikanska barnprogrammet ”Sesame street” tog ett beslut.

De såg med stor oro på hur fetman hos barn och vuxna ökade och bestämde sig för att seriens 36:e säsong skulle vara kravmärkt och grön. Kakmonstret, detta gurglande lilla mästerverk till tygstycke, kallades in till sina chefer och fick veta hut.

Kakmonstret tvingades inte bara att dra ner på sin största kärlek. Han fick ersätta den med frukt och grönt. Eller till och med äta hälsokakor, vad nu det är för nåt.

Frukt och grönsaker var ”alltid-mat”. Kakor var ”ibland-mat”. Och framför allt: problemet med barnfetma beror verkligen på vad en blå docka stoppar i sig på tv. Absolut. Jag är med. Två tummar upp.

Sen dieten började har Kakmonstret gjort sitt bästa för att upprätthålla sitt rykte. När han blev intervjuad av Steve Colbert i tv-programmet ”The Colbert report” i fjol kallade han sig för ” kakornas Robert Downey, Jr”. Avsnittet slutade med att han åt upp Colberts Peabody Award eftersom priset liknade en kaka.

Kakmonstret var barnens störste sockerrebell. En fritänkare som gick sin egen väg, aldrig tog nån skit och frossade i kul. Nu har han förlorat sitt groove.


Ett annat exempel på hur politiskt korrekt samtiden blivit är den omåttligt populära filmserien ”Twilight”. Ni vet, vampyrsagan där ett gäng bleka fotomodeller går omkring och visar hörntänderna.

I ”Twilight” finns det inte bara goda vampyrer. De goda försöker dessutom vara vegetarianer. Det vill säga: de suger blod från djur och inte människor. Jag har inte hört talas om nåt tristare sen Björn Kjellman tog på sig ett plommonstop och tävlade i Melodifestivalen.

Vad är nästa steg? Vampyrer utan huggtänder? Som startar ett företag där de erbjuder hemnära tjänster åt den vita och stressade medelklassen?

Och så har vi – trumpetfanfar – ”Idol”. Programmet lockar oroväckande nog fler tittare än nånsin.

Idén bakom ”Idol” är, som ni redan vet, enkel. Här gäller det att vara söt och sjunga rent och krama Peter Jihde. Åtminstone om majoriteten får bestämma.

Morgondagens största och mest långlivade popstjärnor skapas alltså av att de sjunger några minuter karaoke i tv. Inte genom att de själva och på egen hand uppfinner musik som vi aldrig hört förut. Eller bygger upp en trogen publik genom långa och mödosamma turnéer.

Visst. Så är det. Absolut. Tre tummar upp.

”Idol” och ”Twilight” och ett Kakmonster med sockerembargo är tre exempel på att det mediokra, själlösa och anpassade aldrig kan vara en bra förebild för barn och ungdomar. Det krävs minst sagt en bättre utbildning för att klara sig i vår kalla och obarmhärtiga värld.



I ”2012” åker John Cusack propellerplan genom ett Los Angeles som rasar ner i havet på ett väldigt välregisserat och snyggt sätt. Min vision av undergången är betydligt bistrare.

Jag föreställer mig ett övergivet köpcenter. ”Idol”-Eriks version av Queens ”The show must go on” spelas svagt i högtalarna. Förvirrade ungdomar med zombieblick hasar omkring på ostadiga ben. De är drogade av intetsägande skräckfilmer och har alldeles för låga blodsockernivåer. De stöter in i saker och varandra och väser i kör:

Laaaaila Bagge. Laaaaila Bagge.

Fast det kanske bara är jag.

En sista sak:

Jag är tacksam för att jag växte upp med Scooby Doo.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet