Fyller samma funktion som ett Happy meal

Markus Larsson: Iron Maiden är mer än heavy metal

Foto: patrick o'leary
Dragningskraft De flesta har utsatts för Steve Harris och hans Iron Maiden. Och de har likt GB Glass en maskot som de flesta känner igen.
NÖJE

Iron Maiden är mer än heavy metal.

De är hårdrockens svar på ”cowboys och indianer”.

Eller ”burk”.

En obligatorisk barnlek.

Nu kanske jag avslöjar min ålder.

Dagens barn och ungdomar pysslar säkert med nåt helt annat innan de når puberteten och övergår till att, ja, leka kaniner.

Det var länge sen cowboys och indianer var ett popmåste. Nu kanske helt andra lag försöker överlista varandra bakom häckar och buskage.

Vampyrer och nollställda människor som heter Bella? Orcher och alvperuker? Transformers och skorstenar? Eller så sitter man hemma framför datorn och slaktar andra spelare online.

Poängen är att Iron Maiden fyller ­exakt samma funktion som ”hoppa hage” eller ett Happy meal på McDonalds. Det är en lek som alla deltar i eller konsumerar under uppväxten. Om inte annat får man titta på när ens kompisar ­kritar asfalt eller hittar en plastbil bredvid stripsen.

Maiden är en initiationsrit, en introduktion, ett öppet fönster mot en hårdare, mer bloddrypande värld. De flesta har utsatts för gruppens musik eller logotype eller t-shirts. Alla som påstår nåt annat ljuger.

Jag kan förstå Maidens dragningskraft.

För det första har de, likt GB Glass, en maskot. Eddie the monster. En fantasi­eggande bråkstake med risig hy som ständigt återuppstår i olika skepnader. Min personliga favorit är omslaget där unge Eddie lånat Doros frisyr och dödat Margaret Thatcher.

Skivomslagen är över huvud taget fyllda av skojiga saker som gåtor och symboler och hieroglyfer och mumier och djävulen och demoner och blixtar och gravar. Och musiken – vartenda spår ­låter som ett fältslag.

Steve Harris är bandets luftvärns­artilleri. När 54-åringen jäktar fram över scenen och ställer ena foten på stärkaren spelar han inte bas. Han skjuter bas. Pepprar publiken med salva efter salva och ser ut att tänka:

– Kaboff. Eat this, läktarsektion 8B. Rarrrrgh.

Vem kan motstå såna fräna grejer när man är spoling?

Tydligen inte många. Tid och trender verkar inte rå på nyrekryteringen till Iron Maidens armé.

När jag åkte tunnelbana i Stockholm i går var vagnarna fullpackade av unga pojkar och flickor med urblekta Maiden-t-shirts.

De var födda långt efter ”Powerslave” släpptes, försökte oroligt tyda tunnelbanekartan och mumlade om Stora skuggan.

Har jag själv haft en Maiden-fas? Jajemen. 1985 var live­albumet ”Live after death” min kyrka. Jag var åtta, nio bast och så hardcore att jag till och med var medlem i ett band utan namn.

Det var jag, Björnström och Bröderna Medman. Vi mimade till rock.

Jag var Steve Harris. Björnström var Dee Snider. Och de blonda tvillingarna Bröderna Medman var så hårda och evil att de inte kunde vara nåt annat än sig själva.

De kunde få pepparkakor att brinna med en blick.

Vi tillverkade instrument av stinkande pappkartonger från en sopcontainer, klädde oss i nitar, fransiga jeansjackor och peruker samt gjorde vårt enda framträdande för klasskamrater och föräldrar i Raketskolans matsal i Kiruna, 1986. Efter ett luciatåg.

Vi var ganska vilse i plymen.

Frontfiguren Björnström fick feeling och slängde sig, av nån outgrundlig anledning, in i väggen och jämrade sig igenom den tre låtar långa spelningen. Ene tvillingen Medman tappade intresset och styckade i stället sina banan­lådepukor med trumpinnarna. Andre tvillingen Medman hjälpte till med ­tänder och fötter.

Och jag försökte förgäves hitta en stol att slänga upp foten på i en klassisk Steve Harris-pose.

Min metalkarriär började och slutade med en dragkamp om en Ikea-stol mellan mig och klassens populäraste ­böna, Marie. Mitt under ”Number of the ­beast”.

Jag förlorade.

Bandspelaren tystnade. Föräldrarnas applåder var artiga. Jag kände mig som ett skrynkligt nitbälte och lommade hem i snön med en svart och trasig pappbas under armen.

Jag lyssnade aldrig på Iron Maiden med samma blinda entusiasm igen.

FAKTA

Justin Bieber (popartist)

Youtube-fenomenet släpper självbiografin ­”Justin Bieber: First step 2 forever: My story” i oktober. Blir säkert en storslagen läsning som svämmar över av visdomar från ett långt och framgångsrikt liv. Snorungen är 16 år.

Ulf Lundell (rockartist)

Under turnéfinalen i Sundsvall sa ”Ludde” att det här troligtvis är sista sommaren som han ­nöter väg genom Sverige. Visst. Den risken känns ­lika stor som att grisar får vingar och flygförmåga före påsk.

Rockbjörnen (nalle)

Snart är sommaren över. Och snart är det Rockbjörnen igen. Vem gjorde sommarens konsert? Vem är årets kvinnliga respektive manliga artist? Vem förtjänar att få smycka sitt hem med Sveriges största och finaste musikpris? Gå in på aftonbladet.se/rockbjornen och rösta.