Metallicas och Reeds album ett lyckat skämt

NÖJE

Metallica och Lou Reed?

Frågetecknet är befogat.

Men albumet ”Lulu” är ändå intressantare än ungefär 92 procent av alla andra skivor som släpps i år.

Rockvärlden är full av udda samarbeten.
Det är en liten men älskvärd genre i sig.
Minns bara hur Ozzy Osbourne, mörkrets Markoolio, en gång sjöng ”Born to be wild” med Miss Piggy.
Det lät i alla fall roligare än när primadonnorna David Bowie och Mick Jagger fick dubbelt hjärnsläpp och började studsa runt med höga knän i den ruggiga videon till ”Dancing in the street”. Om Bowies och Jaggers upptåg var lika underligt som duon Michael Jackson och Lisa Marie Presley är kanske en annan debatt.

Och att U2 och Green Day gjorde gemensam sak i singeln ”The saints are coming” – ambitionen var att rädda New Orleans efter orkanen Katrina – bevisar också sanningshalten i ett kärt och gammalt talesätt:

Där konstiga popsamarbeten börjar, tar omdömet en lååång semester.
Men inget kan mäta sig med Lou Reed och Metallica och deras gemensamma dubbelalbum ”Lulu”. Det kändes redan på förhand som ett reaktorhaveri av sjunde graden.

Ens nyfikenhet blir inte direkt mindre efter de första reaktionerna och recensionerna.

Responsen kan delas in i tre kategorier:

1. Fy sjutton! Fansen beter sig som att deras favoritlag har svikit dem. Ungefär som att AIK och Djurgården skulle börja spela fotboll tillsammans.

2. Vem bryr sig? Metallica dog ändå med Cliff Burton.

3. Inte så pjåkigt, ändå. (En liten men entusiastisk minoritet).
 
”Lulu” är inspirerad av två pjäser av den tyske expressionisten Frank Wedekind. Lou mumlar om kalla kvinnliga könsorgan i förgrunden och Metallica idisslar riff i bakgrunden. Sista spåret, ”Junior dad”, är 19 minuter långt.

I intervjuer verkar James Hetfield medveten om att musiken är lite eljest. Innan skivan släpptes längtade han efter att se publikens ansiktsuttryck.

Som medveten provokation är albumet en lyckad pr-kupp. Här finns i alla fall, till skillnad från majoriteten av årets skivor, något att prata om och diskutera.
Om herrarna däremot tar projektet på blodigt allvar blir alltihop mer ... lulu.
Med tanke på vad Lou Reed och Metallica lyckats prestera på skiva de senaste tio åren väljer jag att se samarbetet som ett lyckat skämt.
Musik är sällan så bra eller dålig som de värsta hyllningarna eller sågningarna. När röken har lagt sig är det mesta snarare som min kollega Jens Peterson brukar beskriva tillvaron:

Två plus, som livet självt.

ARTIKELN HANDLAR OM