”Det kommer inte bli samma sak”

Markus Larsson om AC/DC efter Malcolm Young

1 av 5 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Malcolm Young.
NÖJE

Naturligtvis kan AC/DC fortsätta utan Malcolm Young.

Och naturligtvis blir det aldrig samma sak.

Markus Larsson.

Malcolm Young bildade inte bara bandet.

Han är inte bara låtskrivare och chefsideolog.

Han är lagspelaren som sällan märks, grovarbetaren som inte missar ett enda skift, riffmotorn som lägger grunden för att en viss lillebror i shorts ska kunna breda ut sig, sparka ben som en rockanka, springa på ramper, visa kalsongerna, riva av 15 minuter långa solon och Chalmers-spexa i största allmänhet.

De som tycker att AC/DC är lika med Angus Young eller Brian Johnsons hesa bilkrossar-röst underskattar Malcolms betydelse. Hans plats i rytmsektionen har skruvats fast med stålbultar sedan 1973.

År efter år och på turné efter turné har han stått på sin plats alldeles vid trumpodiet, snett till vänster bortom rampljuset. Han har sällan rört en min, på sin höjd skakat lite extra mycket på stället när han fått feeling, exempelvis i en "Let it be rock" eller "For those about to rock (we salute you)".

Han har levererat några av de smutsigaste, elakaste, roligaste, barnligaste och bästa riffen som världen känner till med en sällsynt passionerad pålitlighet. Få rytmgitarrister är bättre, väldigt få.

Malcolm kan säkert ersättas på turnéer och skiva. Är inte helt säker på att jag skulle klara ett spontant blindtest som går ut på att gissa om det verkligen är Malcolm som spelar eller någon annan, mer okänd "Rocky Riffenstein". Jag vet inte ens om det är poängen här.

När en grundmedlem av den här kalibern försvinner från ett band går originalkänslan förlorad. Bandet är inte i närheten av "mint" längre, för att använda en gammal gradering av vinylskivor.

Och om det Malcolm Young och resten av AC/DC gör vore enkelt – varför har bara ett annat band lyckats kopiera deras sound med någon sorts värdighet? (The Cult på albumet "Electric" från 1987.)

Varför låter alla andra som Krokus?