Eminem vinnare sommaren 2014

Markus Larsson om sommarens bästa spelningar

1 av 2
EMINEMINENT hitmaskin Eminems spelning på Wembley i London väcker frågan: När, om någonsin, kommer han till Sverige igen?
NÖJE

Sommaren 2014 var inget undantag.

Det är inte alltid de bästa konserterna man minns mest.

Det blev en fantastisk sommar.

Menar inte vädret här. Bara fucking ökensand kan gilla den kvava värmen som Sverige har suttit och flämtat i.

Tänker på musiken och alla konserter under festivalsäsongen som, i och med Way Out West, nu börjar avrundas.

Jag tvivlar på att lägstanivån har varit högre. Artister och band har inte, oavsett genre, råd att vara kassa längre. Inte ens de största namnen kan luta sig tillbaka på albumförsäljning och andra fallskärmar. Och det är antagligen bara Daft Punk som kan försvinna i flera år, gömma sig i olika studior och lägga ned minst ett halvt decennium på en ny skiva.

På sätt och vis är det 1956 igen. De flesta måste överleva genom att spela, spela, spela. Inget ger en mer långsiktig grund att stå på än ett gediget liverykte.

Har upplevt flera ”nu-lossnar-håret-av-lycka”-konserter eller ögonblick i sommar.

Damon Albarn i Roskilde. Makalöse Jason Isbell i ett litet tält på samma festival. Håkan Hellström på Ullevi. ”Hela huset” med Veronica Maggio, ”Stay with me” med Sam Smith och ”Fear of the dark” med Iron Maiden på Bråvalla. Och av det lilla jag hann se förändrade Lana Del Rey hela atmosfären på det där pariserhjulspyntade flygfältet utanför Norrköping. Det kändes som om Log Lady från Twin Peaks skulle dyka upp bakom ståndet med vildsvinskebab och börja babbla obegripliga spådomar.

Kanske högg Peter LeMarcs avsked på Stockholm Music & Arts djupast, förstås.

Men för mig kommer sommaren 2014 alltid att vara förknippad med Eminem Wembley Stadium i London.

Hyperkasst ljud. En påfrestande rockgitarrist som lekte någon form av Steve Eddie Vai Halen (varför anlitar hiphop- och soulstjärnor alltid sådana stollar?). Frustrerande korta och rumphuggna versioner av flera klassiker.

Men vad gjorde det?

Eminem turnerar nästan aldrig. Att få se honom är en händelse i sig. Att få se honom tillsammans med hemlige gästen Dr Dre var overkligt. Och att få se vår tids argaste artist, en artist med ständigt rädda ögon, blotta strupen i ”Not afraid”, sträcka ut en hand och lyftas av 90 000 röster i publiken ...

I några minuter kämpade ingen ensam längre. Låter kanske sentimentalt och fånigt på avstånd.

Men vi som var där? Vi flög.

ARTIKELN HANDLAR OM