Krönika

Withers lyckliga slut

Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag

Bill Withers.
NÖJE

Vad hände med Bill Withers?

Han kom, sågs och försvann.

Men den 18 april får ett av ­musikhistoriens största mysterier ett lyckligt slut i Cleveland.

Han står med lunchlådan i handen på sitt första skivomslag.

Det är ingen pose.

Fotot togs helt enkelt när den dåvarande flygplansmekanikern Bill Withers från Slab Fork, West Virginia, hade lunchrast.

Withers var 33 år gammal när han debuterade 1971 med albumet ”Just as I am”. Sällan har en titel varit lika talande och ­korrekt.

Det finns ju inget konstlat eller tillgjort med Bill. Bullshit och pajaskonster får andra hålla på med. Han sjunger och skriver hemmasnickrad folksoul av spik och trä. Musiken har stickor i fingrarna och en smutsig trasa i bakfickan.

Bill Withers uppträdde och gav ut Grammy-belönade skivor och toppade hitlistorna i tio år. Och efter tio år var det som att skiftklockan ringde. Han vek ihop sina arbetskläder, greppade lunchlådan och gick hem. Bill återvände aldrig till jobbet och scenen igen. Han försvann som han gjorde entré – utan större mankemang.

En liten del av popvärlden har ända sedan dess suttit med en bekymrad rynka i pannan och undrat vad som hände. Bill Withers har själv inte varit ­särskilt tillgänglig för kommentarer.

I dag vet säkert inte många vem Bill Withers är, men alla har ­säkert hört några av hans mest älskade låtar. Jag tänker nog främst på ”Ain’t no sunshine” och ”Lean on me” – två riktiga och helt odiskutabla klassiker som, oavsett vem eller var du är, kan bli kärlek vid första öron­kastet.

Ända sedan jag upptäckte ­musik har hans röst fått mig att hålla huvudet lite högre och ­andas lite lättare.

Medan Bill har varit borta har musiken levt kvar i offentlig­heten. Dr Dre samplade ”Grandma’s hands” i Blackstreets 90-talshit ”No diggity”. Och i intervjuer har Daft Punk sagt att ”Lovely day” var en av de viktigaste ledstjärnorna när de spelade in ”Random access ­memories”.

För ett tag sedan, som från ­ingenstans, avslöjades det att Bill Withers valts in i The Rock And Roll Hall Of Fame. Kort därefter publicerade tidningen ­Rolling Stone en ny intervju med ­honom. Jag var tvungen att nypa mig i armen minst tre gånger innan jag läste.

Det visar sig att Bill Withers, som hunnit fylla 76 år, mår all­deles utmärkt. Pensionären bor i ett hus i Beverly Hills tillsammans med sin fru Marcia.

Han har sandaler och träningsbyxor på sig när han träffar reportern, läser nyheter på sin Ipad, verkar måttligt intresserad av dagens musikbransch, har inga tankar på att ge ut ny musik, bevakar sina låträttigheter som en uv, ­säger att folk i kyrkan brukar fråga honom om Bill Withers fortfarande lever och ger en ­karaktäristisk förklaring till varför han lämnade karriären.

I korthet: skivbolag och räknenissar fuckade med hans konst. Han behövde inte ta det. På det viset är han mer 2015 än, säg, Mumford & Sons.

Bill Withers har inte uppträtt på 25 år och många hoppas nu att han gör ett undantag under Hall of Fame-ceremonin i Cleveland 18 april. Trummisen Ahmir ”Questlove” Thompson från The Roots är en av dem.

I Rolling Stone kallar Quest­love Bill Withers för sin hjälte. Han förklarar att Michael Jackson behövde upphäva tyngd­lagen och att Michael Jordan var tvungen att hoppa högst – svarta stjärnor får sällan landa i mitten och vara en ”everyman”.

Förutom Bill.

”Bill Withers är det närmaste en Bruce Springsteen som ­svarta människor har.”

FAKTA

Markus topp 3

1. ”Still Bill” (album, Bill Withers)

När Bill försökte lära sig ­spela piano satt han och fingrade och kom på en enkel tonföljd. Det var ”Lean on me”. ­Älskar den storyn. Här finns också den lo-fi-funkiga klassuppgörelsen ”Use me”.

2. ”Live at Carnegie Hall” (livealbum, Bill Withers)

Glöms ofta bort när de bästa livealbumen ska listas. Storyn om hur hans första jobb var att ta hand om sin grandma är ­fantastisk. Begravningarna i kyrkan hon besökte svängde så mycket att de var tvungna att spänna fast kistorna.

3. ”Lovely day” (låt, Bill Withers)

Daft Punk försökte fånga samma känsla och sound på ”Random access memories”. Den franska duon adlar låten till fulländad pop. Det är helt korrekt. Den borde heta ”Sir ­Lovely Day”.